Någon gång i helgen drabbades jag av en ”jag-vill-också”-längtan. Jag vill också gå ”Skrivarlinje på distans”. Jag vill också ha ett romanprojekt som flåsar mig i nacken. Jag tror att min kollega Elisabet Norin känner ungefär likadant. Det var en väldigt inspirerande skrivarhelg på Sörängens folkhögskola. Men nu är vi handledare, så vi får nöja oss med ”second best” – och det är inte det sämsta.

”Skrivarlinje på distans” är alltså en av skrivarlinjerna på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Eleverna arbetar med varsitt längre skrivprojekt på hemmaplan och kommunikationen med kurskamrater och oss handledare sker via ett forum på nätet där texter läggs upp och diskuteras. Kursen inleds med en träff IRL i augusti, eller ”närhetsträff” som en av deltagarna kallar det, och avslutningsseminarium i juni. I år planerade vi även in en träff i halvtid. Det är inte ovanligt att man befinner sig i en kreativ svacka just då och det kan vara fint med en skjuts framåt.

Ansikte och gestaltning

Helgens träff inleddes med ett spännande föredrag av Jan Sigurd som undervisar på Sörängen. Han ställde den intressanta frågan om vi har förlorat förmågan att tolka ansikten i litteraturen. Finns det en rädsla att skildra karaktärsdrag för att man riskerar att ta till schabloner? Existerar en förbrytarfysionomi och stämmer det att vissa alltid fastnar i tullen? Ligger resonemanget farligt nära rasbiologi? Kan man se själen i ögonen?  Är det därför vi undviker tiggarens blick? Jag blir väldigt nyfiken på Strindbergs Wunderkamera och hans beskurna ansiktsporträtt i naturlig storlek.

”Det sorgligaste jag har läst”

Författaren Elin Boardy berättade om sin skrivprocess och var hon har hämtat inspiration till sina romaner. Hennes debutroman ”Allt som återstår” skildrar ett kvinnoöde i början av nittonhundratalet baserat på Elins morfarsmors sjukjournaler. Om dem sade hon: ”Det är nog det sorgligaste jag har läst”. Kvinnan hamnade på mentalsjukhus trettiosex år gammal och fick diagnosen manodepressiv ”till följd av sorg och ekonomiska bekymmer”. Romanen är både ”sanning och fluff” som Elin uttrycker det.

Tillkomsten av den andra romanen, ”Mot ljuset”, låter som ett ämne för en roman i sig. Ett fotoalbum på en loppmarknad inspirerade till en berättelse som utspelar sig i Malaysia efter kriget. Omslagsbilden är hämtad från albumet och på frågan om några anhöriga hört av sig svarade Elin nej, men att det förstås vore spännande att få veta mer om sanningen bakom fotografierna, som hon nu skapat en ny ”sanning” kring.

”Open Fish Bowl”

Som av en händelse följde ämnet med in i nästa punkt på schemat; en ”Open Fish Bowl”-debatt. Vi har döpt om den till ”bikupan”, men många känner kanske till den som ”akvariet”. Det är ett spännande och behagligt diskussionsformat där alla som har något att säga får komma till tals. Den inbjuder till att ta plats och göra sin röst hörd, men också att lämna plats för andra. Att lyssna och visa hänsyn kommer naturligt med den här diskussionsformen. Enkelt förklarat: Samtalet sker i en inre cirkel bestående av fem stolar. Den yttre cirkeln kan vara hur stor som helst. En av stolarna i den inre skall alltid vara tom. När någon från den yttre cirkeln har något att säga tar denne plats på den tomma stolen, men då måste en av de fyra övriga lämna sin plats och sätta sig i den yttre.

Vi diskuterade bland annat sanning och fiktion, var gränsen går för vad man tillåter sig att skriva. Får man avslöja familjehemligheter i konstens namn? Det är fascinerande hur en diskussion leder in i en annan och att man kan tillåta det. Tillit till processen.

En peruk, en paljettklänning, en antisnark-klämma …

Under sena eftermiddagen preparerade Elisabet och jag ett rum på skolan med diverse rekvisita. Därefter fick alla under tystnad gå in i rummet, iaktta, lyssna, snoka, lyfta på saker, fantisera och sedan skriva en kort text utifrån upplevelsen. Tänk att det kan bli så många olika historier kring en paljettklänning, en plånbok med tjeckiska sedlar, ett knäskydd, en peruk, en körkortsbok och ett blodrött kyssmärke på en toalettspegel, en voodoo-docka … Det blev fantastiska historier som lästes upp under kvällen.

På söndagen inledde Elisabet med ett mycket matnyttigt pass om dialog. Det berörde allt från typografiska riktlinjer för hur man skriver dialog till vad dialog egentligen gör för nytta berättartekniskt. I en skrivövning fick en dikt av Werner Aspenström utmynna i ett samtal mellan månen och en snigel. Har du fastnat i skrivandet, läs en dikt, hitta objekt i den och gör en ”symbolidentifikation”. Tänk dig till exempel att du är knoppen som ska brista och våren som tvekar, skildra mötet mellan dem i en dialog.

Att gå med en korg med ekon över ett torg

Sista punkten den här skrivarhelgen var ännu ett författarbesök, poeten Sara Hallström. Hon har gett ut flera diktsamlingar och fick Mare Kandre-stipendiet 2007. Det var fint att höra henne resonera kring titeln på hennes senaste bok, ”Torg, korg, eko” som hon valde för att hon tycker om rimmet i torg och korg. Bilden av att gå över ett tomt torg och svinga en korg fylld med eko i handen bär jag med mig.

Sara arbetar precis som Elin Boardy som skrivarlärare och fick med några enkla knep gruppen att skriva poesi inspirerat av motsatserna kärlek och hat. Det blev såväl fiskbullar som taggtråd i stroferna. Inte behöver poesi vara svårt? Varför satsar inte förlagen mer på poesi? Sara påpekar att förr, när poesi hade en högre status, kunde en roman inledas med ett förord i form av en dikt av just det skälet.

Alternativa Augustpriset!

Som allra sista punkt fick Sara ta emot utmärkelsen Alternativa Augustpriset från författarkollektivet ”Vi värdelösa”. En av upphovsmännen Linus Lundgren-Widén är en av deltagarna på Skrivarlinje på distans. Vi värdelösa släppte nyligen en spännande debutdiktsamling av Carl Balle, ”Bloggar och blommor”. Diktsamlingens stil betecknar de själva som popkonst/rock’n'roll/klassicism och började som ett bloggexperiment. Här kan du läsa mer: Om bloggar och blommor.

Nu ser vi fram emot slutseminarierna i juni när alla tjugosex skrivprojekt ska närläsas och diskuteras under några intensiva dagar. Det kan mycket väl finnas en framtida Augustvinnare i det sällskapet.

”Allt fler författare talar om att de
inspireras av det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vakenhet. Det
som nyss kunnat tolkas som ett tecken på galenskap har nu fått krea­tiv
status, konstaterar Karin Johannisson.

‘Ofta börjar mina böcker med en syn’, berättade Kerstin Ekman i en intervju nyligen (DN 3/12 2011). ‘De där hypnagoga hallucinationerna kommer ofta mellan sömn och vaka.
Det är ett under. Hur kan man se så tydligt saker som man aldrig sett?’”

Läs artikeln här: Med hallucinationen som kreativt redskap – DN.SE.

Det här påminner om ett av många verktyg som jag använder under mina terapisessioner; visualiseringar. Jag vägleder klienten in i ett avspänt tillstånd där hon kan komma i kontakt med en inre bildvärld. Jag styr inte, jag går bredvid. Beroende på var klienten befinner sig i sin process kan vi inleda visualiseringen på en öppen plats för att ”klättra” uppåt eller neråt. Alla bilder som dyker upp är välkomna. Klienten berättar, jag lyssnar, jag ställer frågor, klienten svarar.

Det här kan vara omtumlande och det är viktigt att klienten känner förtroende för mig. Insikten kan vara ”har jag hela den här världen inom mig? Vad ska jag göra med den? Hur ska jag förvalta detta? Vad vill det säga mig?” Ofta föreslår jag att klienten ska skriva ner sina upplevelser, eller måla. Låta texten eller bilden härbärgera det hela. Det kan bidra till att man förhåller sig till upplevelsen som att det är något man har, inte är. Det är bra.

viaMed hallucinationen som kreativt redskap.

Är du en av de femtio första som svarar på en ”kontaktannons” från Booked får ett recensionsexemplar. Ditt enda åtagande är att du skriver ett par rader om vad du tycker. Fiffigt!

I en artikel i dagens SvD kan man läsa att boktips från vänner väger tyngre än recensioner på kultursidorna. Utrymmet i medierna är minimalt. Mun-mot-mun-metoden i kombination med sociala medier låter som en våt dröm för förlagen, men även för oss som älskar att läsa.

Booked – Beta | You’ve been booked.

De senaste dagarna har det varit hög aktivitet i kommentarfälten på Facebook efter ett inlägg i Branding Spirits blogg som redogjorde för personlighetstypen HSP (highly sensitive person). Även tidningen Må Bra har skrivit om HSP. Det fick många, mig inkluderad, att sucka med lättnad. Äntligen. Nu förstår jag varför jag har en så hög känslighet och behöver dra mig undan ibland, men framför allt varför det är så viktigt att sätta gränser.

Men reaktionerna på reaktionerna är också ett sundhetstecken. Många har tagit sig för pannan och undrat varför vi är så snabba att välkomna dessa bokstavskombinationer. Jack Hansen med bloggen ”Hit the road Jack” är en av dem. Varför måste vi etikettera oss själva och varandra? Kan vi inte bara vara och acceptera? Och är det egentligen så märkvärdigt med den är känsligheten?

Kan vi inte först komma överens om att HSP inte är en diagnos. Å andra sidan, får du en diagnos är det fortfarande ingenting du är, det är något du har. Precis som du har en sinnesstämning eller ett temperament. Håller du inte med mig? Läs ändå, för nu börjar korståget.

Jag är ingenting, men jag har mer än jag är medveten om.

Jag är inte trött eller hungrig, men jag har en trötthet och en hunger. Jag är inte glad, men jag har glädje i mig. Jag är inte mina skröpliga knän. Jag är inte mitt födelsemärke på armen. Jag är inte min ilska. Jag är inte romanen jag sliter med. Jag är inte skrivarpedagog eller terapeut eller lektör eller författare. Det är yrken eller verksamheter jag har. Jag är inte ens mamma, trots att jag har två fina söner. Jag har ett moderskap.

Med det här tankesättet följer en god och en mindre bra nyhet.

Jag slipper fastna i roller som dominerar och hindrar mig att upptäcka allt annat jag har.

Den mindre bra nyheten är att jag riskerar att möta min rädsla och fråga mig: ”Men vem sjutton ÄR jag då?”  Frågan är om det egentligen är så illa? Rädsla är ju något vi har och genom att vända och vrida på den blir den mindre skrämmande.

I artikel om HSP i Må Bra intervjuas den danska psykoterapeuten Ilse Sand som skrivit boken ”Elsk dig selv”. Hon menar att ”många utvecklar sin kreativitet, något som är viktigt för en HSP-person. Därför är det viktigt att få utlopp för sin kreativitet, skriva, måla, dansa, spela ett instrument, sjunga. Då får man ut känslorna ur kroppen och blir mer harmonisk.”

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är. Kanske är det därför jag blir särskilt berörd när jag läser vissa texter, lyssnar till viss musik, ser vissa bilder, för att där finns en autenticitet? Skapat i ett särskilt närvarande tillstånd? Men det är en helt annan historia …

”Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne” skriver Anna Wahlgren i ett mail till journalisten Karin Thunberg efter en intervju med Felicia i SvD.

Bloggaren Ann Helena Rudberg undrar i anslutning till artikeln: ”[...] Och visst är det intressant för förlaget med någon som skriver ned sin kändismamma, men varför ska vi andra, som inte har haft någon mamma, som har varit på det viset, läsa den?”

Tack, Ann Helena. Du hjälpte mig förstå hur viktig Felicias bok är.

Vi går genom livet, präglade av vårt familjesystem. Vi bär generationers skuld och skam och oförrätter i en ryggsäck och förr än vi anar har den blivit en del av oss. Den är inte längre någonting vi har, den har blivit till någonting vi är. Det borde vara tvärtom, då är det mindre smärtsamt att göra sig av med den.

Vi kan uppleva att det varken finns tid eller kraft att reda ut konflikter med mamma och/eller pappa. De kanske inte ens finns kvar i livet, ändå ligger de där i ryggsäcken och sparkar.

”Man kan göra upp med sin inre förälder och gå vidare” sa en av lärarna på PsykosyntesAkademin när vi pratade om projiceringar och introjekt. Jag minns hur förlösande det var, som om jag krängde av mig min egen ryggsäck, eller åtminstone blev medveten om att jag gick omkring och bar på den.

Kanske är det just detta Felicia menar när hon säger:
– Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok. [...] Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv. (Läs hela artikeln i SvD)

Jag tänker på uttrycket att man ska älska sina barn, villkorslöst, men att man aldrig kan räkna med att de gör det tillbaka. Kanske är det den insikten som kommer till en mor när ens barn blottlägger sin sorg i en roman?

Skicka ett utdrag på max tjugo A4-sidor till mig. Jag läser och ger dig ett utlåtande.

Kostnad 950 kronor. Priset gäller för privatpersoner. För företag tillkommer moms 25%.

Deadlines är bra. Om du arbetar vidare med manuset och vill anlita mig för ett lektörsutlåtande (Lilla eller Stora lektörspaketet) inom två år får du 15% rabatt på startavgiften.

Jag tar emot ditt manuskript som vanlig post eller mejl. Följande gäller:

• max tjugo A4-sidor
• utskrivet manus får inte vara handskrivet.
• teckenstorlek minst 12 punkter.
• radavstånd minst 1,5 och inte mer än 65 nedslag per rad.
• typsnitt, Times New Roman, Garamond eller motsvarande serif.
• sidnumrering ska finnas.
• titel och ditt namn ska finnas, gärna som fotnot så att det syns på varje sida.
• skicka inte original.
• Om du vill ha det utskrivna manuset i retur, bifoga ett frankerat kuvert med ditt namn och adress.

Elina föreslår sin handledare Gulan (Jan Gulliksen) ”för att han från början har förordat Good Enough i mitt doktorandarbete, så att jag inte ska jobba för mycket.”

Elina har två superroliga, jätteviktiga projekt framför sig nästa år. Ett bokmanus och en avhandling. Hon vill påminna sig själv och andra om att hon inte behöver vara ”världsabäst”, att good enough duger. Elina har valt en varsin svart tröja till sig och Gulan.

Suzanne föreslår Bob Hansson med motiveringen: ”Följer hans förtvivlade kamp för sin självkänsla i tweets och soffprogram.” Ett bra val tycker jag. Bob engagerar, från Ystad till Haparanda. Och när han sjunger ”man kan andas, man kan lägga sig ner och tänka här ligger jag och duger” då vill man göra precis det, lägga sig ner en stund och tänka ”här ligger jag och duger”.

Suzannes tröja är på väg. Bob ska självklart också få en.

Ni som inte vann den här gången, glöm inte att ni duger!

: : :

Till tröjshopen >>

>> Presentkort Skrivarsafari 2012

Mottagaren kan själv anmäla sig på hemsidan när kursprogrammet släpps den 5 januari 2012. Det brukar vara samma rusning som när H&M släpper sina designerkollektioner, så häng på låset.

Skrivarsafari blir som tidigare år ett äventyr på insidan. Skrivandet börjar inte nödvändigtvis i huvudet, det kan lika gärna börja i foten när den nakensmyger fram i daggvått gräs. Kanske väcker det ett doftminne av våtvarm hammock, eller smaken av hallon? Med bilder, musik, guidade visualiseringar och mycket annat kommer vi att aktivera våra sinnen och hitta fantasivägar in i skrivandet.

”Skrivarsafarin var en del av min resa tillbaka till homo ludens!” 

Så tycker en tidigare deltagare. Homo ludens, den lekande människan. Det blir mycket lek, men också allvar. Det kan vara omtumlande att upptäcka att man faktiskt inte är en huvudfoting. Min erfarenhet som psykosyntesterapeut är en tillgång den här veckan, även om vi förstås inte kommer att ägna oss åt terapi.

Nu är det 2011 och jag har återupptäckt denna cantadora, historieberättare, som hon kallar sig. På Facebook av alla ställen. Där lägger hon upp tidigare opublicerat material och uppmanar sina followers att hålla ögon och öron öppna. Historierna finns överallt, skriver hon och berättar vad hon har sett under en helt vanlig dag i köpcentret.

Dear Brave Souls: Do not tell me, nor the Baba Yaga, that you have no stories to tell. Stories happen to us every every day. Today, as Baba and I went out, she in her usual weedy gown and me with my welders hat with the two black 4 inch long velcro horns on the front (for holding the light while welding)

These stories were called to us:
 
Standoff at the mini-castles:
It is dead of winter here; sub zero, the snow squeaks, and the mice are wearing bright yellow surveying equipment for finding holes the size of a dime to get into warm houses. Homeowners have used up all their nickels and duct tape, trying to repel the legions

Seeing with Eyes in the Back of One’s Head:
How to back up a truck down a snowy curve without running over the lilac bush, mostly.

The motherless man:
How pale and sick young man at checkout of grocery store has no mother to tell him to go take some herb.

The man who read minds:
How the man handing out samples of quinoa at Costco knows who will buy his grain packs and who will not, by whether they make eye contact in certain ways.

The Flower Antennei Wonder Baby
Happy smiling little baby girl seated in transport on the front of her young mother, has big flower in hair that bobs with every step her mother takes. Baby is pointing her little finger at every shopper, reading them. lol

The Man Who Ate and Ate and Yet Was Bony
How skinny old man is looking at pastries longingly, and loads up on several trays, smiles at us, says he loves these baklavas and other fancy dancy pastries, that they will be gone by morning.

CostOZco: Costco=OZco
How lady like wicked witch of Oz slams her cart into everyone else’s. Offensive shopping. lol

The Magic Jacket That Can Be Many Things
How to make feet warm enough when there is an arctic draft in the house at floor level, and hanging blankets is not enough. Use wool jacket, put feet in sleeves, wrap rest of jacket around ankles, and button it up. lol

There are at least 50 more stories called to us this day. Think of  your story life too in your own way. I see what I see as I see it. You too, to each his own, to each her own.

The main thing is notice, listen. This will serve.  Story is not hard. It is easy… as you have eyes to see, ears to hear…

Dont make it hard by prejudging everything. Go get lost in it all. It is ALL right before you. YOUR OWN Life, unique to YOU alone!! No one else’s stories sound anything like those that actually happen right in front of your very eyes and ears…

with love,
dr.e, and Baba, who right now is busy cooking up something with orange and yellow and green weeds in it on the stove.

Excerpt from unpub’d manuscript about Dr. E’s adventures with Baba Yaga, to her, the ultimate storyteller, and their advice to those aspiring to carry stories… in: ”Telling Stories that Matter: How to Spill Dirt and Cloud, Blood and Tears on True Stories You Yourself Have Lived,” by C.P. Estés, all rights reserved ©1985, 2011

Nu på fredag, på Anna-dagen, bidrar jag med ett tips. De redan öppnade luckorna hittar du här >>