Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Novell: De lämnade

Då och då publicerar jag en novell här på hemsidan. Här är den första för året.

: : :

De lämnade

blad1”När hundarna kommer är det ändå för sent.”
…..
Han fick inte prata så där. Han var den som brukade hålla modet uppe på oss. Nu hukade han framför kaminen, trots att det inte fanns någon ved att elda med. Glasrutorna i luckorna var igensotade. Det var dunkelt i rummet och vinden slet i takpannorna.


….Vi andra satt uppkrupna bland kuddarna i soffan. Armstöden var noppiga. Här och var hade mössen varit framme, tussar av stoppning stack ut. Max, som inte begriper bättre, hade jagat dem runt i huset hela dagen. Nu låg han och slumrade bredvid mig och pustade med korta, lätta andetag.
…..”Vi måste förbereda oss på det värsta”, fortsatte Gusten.
….. Åh, vad jag saknade mamma. Det gjorde nog han också, även om han inte hade nämnt henne en enda gång sedan hon försvann. Jag hoppades fortfarande, men jag var rädd att de hade tagit henne med sig.
…..”Vad ska vi göra?” frågade jag. Max gnydde till och vände på sig i sömnen. Gusten svarade inte. Hukade ännu mer.
…..”Du menar väl inte att vi ska ut i det här ovädret?” sa jag och kastade ett öga på molnen som tumlade fram över kvällshimlen.
…..”Inte den tonen tack!” sa han och burrade upp sig. Hans gula ögon var vassa i mörkret. Jag höll käft.
…..Han reste på sig och gick fram till fönstret, gjorde ett vigt hopp upp på fönsterbrädan, undvek att putta omkull blomkrukorna med pelargoner av tyg. Där satt han i mörkret och spanade. Nosen var så nära rutan att imman bredde ut sig och dunstade av i takt med andetagen.
…..Lizzi hade suttit tyst hela kvällen. Slickat tassarna. När hon var färdig försökte hon med mig, men jag motade bort henne. Pälsen luktar så konstigt när hon har varit framme. Surt på något sätt.
…..”Gud, vad jag har tråååååkigt!” sa hon och lutade sig tillbaka intill mig. Jag såg i ögonvrån hur Gusten blängde på henne, sedan fortsatte han att glo ut genom fönstret.

Undrar vad han tänker på, tänkte jag. Han var vacker där han satt i månljuset. En färja passerade ute på fjärden och belysningen fick hans svarta päls att skimra med en blå lyster. Hans skugga förflyttade sig över innertaket, från den ena väggen till den andra. När färjan hade försvunnit bakom en holme var det åter skumt i rummet.
…..”Finns det inget att äta?” frågade Lizzi.
…..Lizzi, Lizzi, hon hade varit familjens favorit. Strök sig mot nakna sommarben så snart hon kom åt. Och det gav alltid utdelning. Hon hade inte märkt det själv, men hon hade faktiskt lagt på sig en hel del under sommaren. Hon hade att ta av.
…..”De kanske kommer tillbaka”, sa jag. Jag hörde hur naivt det lät.
…..”Inte för vår skull i alla fall”, sa Gusten.
…..”Whiskas”, viskade Lizzi och blundade.
…..”Du får nog vänja dig vid enklare föda”, suckade Gusten och hoppade ner från fönsterbrädan så att det dunsade i golvbrädorna. Han gjorde ett hopp upp till oss och lade sig till rätta i hörnet.
…..”Men nu måste vi sova”, sa han och blundade, ”det är en lång dag imorgon.”

Det dröjde inte lång stund innan han snarkade. På avstånd hördes hundarna yla. Det lät som att de var närmare än för en stund sedan, men jag bestämde mig för att det var vinden som hade vänt, och strax sov också jag.

: : :

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 januari 2009 by in noveller.
%d bloggare gillar detta: