Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

”Om du hade modet, vad skulle du göra?”

Vid sidan av min verksamhet som skrivarpedagog, lektör och författarcoach tar jag emot klienter i psykosyntesterapi. Jag tar ofta in skrivandet som ett verktyg i sessionerna. Det är jag inte ensam om. Psykosyntsens ”fader” Roberto Assagioli beskrev effekten av att ”skriva av sig svåra upplevelser” som en ”symbolisk tillfredsställelse”. Psykologen J.W. Pennebaker har utarbetat en metod, expressive writing, där klienten får skriva om en och samma upplevelse flera dagar i rad. Han har lyckats bevisa att skrivandet verkligen har en läkande effekt.

Det omvända, att integrera psykosyntes i arbetet som skrivarcoach, är kanske inte lika vanligt, men det är vad jag gör. För det arbetet tilldelades jag PsykosyntesAkademins Margo Russelstipendium 2010. Det är tradition att föregående års stipendiat berättar om sin verksamhet när en ny stipendiat ska utses. För två veckor sedan var det dags.

Här följer en sammandrag av vad jag pratade om. Men först vill jag passa på att gratulera 2011 års stipendiat, psykosyntesterapeuten och författaren Eva Sanner. Hon var märkbart berörd när hon tog emot stipendiet och citerade Margo Russel:

”Om du hade modet, vad skulle du göra?”

Tänkvärt, eller hur? När vi väl sätter ord på det vi önskar, bara vi hade modet, då har vi tagit ett första steg och är i kontakt med vår potential och vårt syfte i livet.


: : :

”Du är inte din text” – så brukar jag inleda textsamtal när jag coachar enskilt eller i grupp. Som skrivarpedagog anser jag att det viktigt att man avidentifierar sig från sin text. Man ska kunna ta emot konstruktiv kritik utan att ta den personligt, även om texten grundar sig i egna upplevelser.

Som psykosyntesterapeut uttrycker jag mig på samma sätt: ”du är inte dina tankar, dina känslor, din kropp – du har dem.” På det viset undviker man att kidnappas av sina beteenden och vara mer i kontakt med sitt jag. Det brukar beskrivas som att vara dirigenten i orkestern, istället för att spela enbart puka eller triangel hela tiden.

Det talas mycket om identitet och att vårda sitt varumärke. Det är fokus på image och profil. Vi som hänger på Facebook och uppdaterar våra statusrader flera gånger om dagen får ofta anledning att fundera över vilka vi är. På teve får vi veta att vi är vad vi äter.  Är det verkligen så?

Jag besökte Medieinstitutets slututställning för en tid sedan. Vår äldsta son har läst grafisk kommunikation och ska etablera sig i mediebranschen. En av föreläsarna, varumärkesexperten Rolf Skjöldebrand, gav eleverna goda råd inför framtiden. Hans avslutande råd var att man behöver veta sitt syfte i livet. Nu formulerade han sig inte riktigt så, han sade: ”Mission in life”. Och jag tänkte, hur ska man veta sitt syfte i livet vid nyss fyllda tjugo, när man knappt vet vem man är? Jag börjar få grepp om mitt livssyfte först nu.

Skrivandet har alltid varit centralt för mig. Jag har arbetat med text och kommunikation i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har skrivit annonstexter, informationstexter, reklamfilmsmanus, texter anpassade för webben, bland mycket annat. Jag har periodvis varit oerhört prestationsinriktad. Så var jag tvungen att stanna upp och tänka efter och insåg jag att jag inte hörde hemma i den världen.

Vändpunkten kom för ungefär tio år sedan. Jag hade hoppat av IT-karusellen och var ganska tilltufsad. Det enda jag visste var att skrivandet var viktigt för mig.

Jag anmälde mig till en skrivarresa till Prag, arrangerad av Fridhems folkhögskola. När vi stod där, ett tjugotal främlingar på Malmö centralstation och med äventyret framför oss, var det bara början på en lång resa för mig. Jag förstod det långt senare.

Det första våra kursledare sade efter att ha hälsat oss välkomna var: ”vi har ett önskemål, berätta inte för varandra vad ni arbetar med.”

Till en början tyckte jag att det var väldigt spännande att vara hemlig. Efter några timmar i en trång kupé på väg till Prag var jag panikslagen. Insikten att jag inte hade någonting att prata om förutom mitt arbete hade slagit till med kraft. Sedan kom sorgen. Vem var jag, egentligen?

Efter ett par dagar hade jag lugnat ner mig och upptäckt något intressant. Jag kände inga krav att prestera. Jag behövde inte bevisa någonting. Jag kom i kontakt med min kreativa källa och jag kunde också förhålla mig neutral till mina kurskompisar. Jag hade ingen aning om vem som var lärare, journalist, polis, nämndeman, lokalvårdare –  om det ens fanns några sådana i sällskapet. Det blev autentiska möten, vi tog del av varandras texter med stor respekt.

Jag återvände till Fridhem varje sommar efter den där resan. För två år sedan frågade sommarproducenten om det inte var dags för mig att hålla en egen kurs. Då hade jag påbörjat mitt fjärde och sista år på PsykosyntesAkademin. Jag hade också hunnit utbilda mig till skrivarpedagog. Att sammanföra de här två världarna kändes självklart.

Jag frågade mig vilken sorts skrivarkurs jag själv skulle vilja gå och började skissa på ett upplägg. Det fattades någon pusselbit och den kom från oväntat håll. Vid den här tiden coachade jag författaren Lars Rambe som för tillfället bodde i Afrika med sin familj. Han berättade att de skulle åka på safari i några dagar och bitarna föll på plats.

Skrivarsafari – äventyret börjar på insidan.

Skrivandet kan lika gärna börja i foten när den nakensmyger fram i daggvått gräs. Kanske väcker det ett doftminne av våtvarm hammock och smaken av hallon. Vågar du prova?

Planen var att skapa en tillåtande atmosfär från dag ett. En trygg plats där det var tillåtet att leka. I leken kommer vi i kontakt med det inre barnet och vår kreativa källa. Rädsla och osäkerhet är förödande för kreativiteten. Samtidigt är det viktigt att våga möta rädslan om den visar sig och ta reda på vad den bottnar i.

I personligt psykosyntesarbete identifierar man sina roller, beteenden och mönster. Därefter avidentifierar man sig från dem och inser att vi inte är det vi gör. När jag välkomnade mina kursdeltagare och bad dem hemlighålla sina yrken var det en form av avidentifieringsarbete.

Ett tema för veckan var att sätta ord på varandet och görandet, mystikern och pragmatikern, fantasi och tanke. I vårt västerländska samhälle prioriterar vi görandet framför varandet, ”to do is to be”. Men någonting är på väg att hända,  ”to be is to do”.  Det ultimata är att befinna sig någonstans däremellan, ”do be do be do”. Det här är en modell som kan appliceras på skrivprocessen. Även där behöver vi en balans mellan varande och görande, flöde och struktur, fri lek och disciplin.

Skrivarsafarins första dagar ägnade vi åt jaget, hur man skapar en litterär karaktär och hur man kan använda sina egna erfarenheter och upplevelser som inspiration. Vi ägnade oss åt övningar där våra olika sinnen aktiverades. Vi värdesätter ofta det mentala när vi skriver och glömmer bort att dofta, lyssna, känna. Det blev tillfälle att tala om Assagiolis psykologiska lagar, att en förnimmelse kan väcka en tanke, som kan väcka ett begär, som kan aktivera vår vilja. Viljan är central inom psykosyntes. I det skönlitterära skrivandet är det en fördel att förmedla vad den fiktiva karaktären vill för att skapa framåtrörelse.

Halvvägs in i vår skrivarvecka befann vi oss på en grundad plats. Då var det dags att höja blicken och skapa tillsammans, upptäcka att var och en av oss är en del av en helhet. Som enskilda individer med alla våra roller som vi har, men också tillsammans med andra.

Mot slutet av veckan samlade vi våra intryck och deltagarna fick arbeta med det Assagioli kallar för ”idealmodellen”. Steg för steg utkristalliserar sig en önskan. ”Om du bara hade kort tid kvar att leva, vad skulle du göra?”

: : :

I år arrangeras Skrivarsafarin den 1 – 5 augusti 2011. Det kan finnas någon enstaka plats kvar. Är du nyfiken på att veta mer, hör gärna av dig!

2 comments on “”Om du hade modet, vad skulle du göra?”

  1. margareta börjesson
    05 juni 2011

    Tack för en mycket informativ och spännande text! Att det är läkande att skriva upplever jag varje dag när jag skriver något, oavsett vad. Skrivandet har hållit min näsa ovanför vattnet det senaste året – önskar bara ibland att jag haft modet att skriva tidigare i livet också. OCH är glad att jag har det idag!

  2. AC Collin
    05 juni 2011

    Härligt att läsa, Margareta. Att berätta om sitt läkande skrivande kan få andra att våga. Kanske finns en rädsla att det ska sätta igång processer som man inte kan hantera? Visst kan det sätta igång processer, men vi kan behöva ”gå ner” för att kunna ”gå upp”.

    Inom bildterapi menar man att bilden härbärgerar smärtan. Man lyfter den av sina axlar och placerar den på papperet. Jag tror att skrivandet fungerar på samma sätt. Pennebakers metod, expressive writing, visar att för varje gång klienten skriver om en särskild händelse förändras perspektivet. Från att ha identifierat sig med det inträffade ställer hon sig vid sidan om, för att slutligen rikta blicken framåt och släppa identifikationen.

    Några av deltagarna i Skrivarsafarin påpekade efteråt hur läkande det kan vara att läsa sina texter långt efteråt och se att det har skett en förändring, till det bättre.

    Tack för din kommentar!
    /AC

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: