Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Anne Swärd håller intuitionen i handen

Hon beskriver sina skrivperioder som utdragna kaos. De kan pågå i månader, ibland i över ett år. Skrivandet resulterar i tusentals sidor med textfragment till synes utan sammanhang. Det är som att bli nyfiken på vad som finns bakom nästa krök, säger hon, och så måste man titta efter. Där finns en krök till, och ännu en.

Det är en torsdag förmiddag i juli. Jag har varit handledare på Sofie Bager-Charlesons skrivarkurs Skrivglädje! på Skurups folkhögskola och stannat en dag extra för att vara med under Anne Swärds författarbesök. Debutromanen ”Polarsommar” är en av mina starkaste läsupplevelser och den senaste romanen, ”Till sista andetaget” är lika magisk. Jag är förväntansfull, men jag vet inte på vad. Gränsen mellan beundran och avund kan vara hårfin. Själv verkar Anne nästan förvånad över att hon får ihop någonting.

Förr eller senare måste man bärga hem det där, fortsätter hon. Det låter tungt. Samtidigt är det så behagligt att lyssna när hon berättar om sin skrivprocess. Hon möter oss alla med blicken där vi sitter runt väggarna i Sofies stuga på Österlen. Det regnar. På andra sidan talldungen är havet och himlen stålgrå. I öppna spisen brinner en brasa. En perfekt dag för författarsamtal och reflektioner.

Trots att jag kan föreställa mig en motighet i att behöva stanna upp i det där kaoset, samla ihop sig, välja bort, redigera, skala ner, är det en lättnad att höra hur hennes romaner kommer till. Äntligen någon som bekräftar ett sätt att skriva som alltid har tilltalat mig, men där jag själv alltid stupat. Jag mår så bra när jag ger mig in i flödet, men innan jag kommit så långt att jag har något att bärga hem har präktighetsministern dykt upp och ställer obekväma frågor: Kan det verkligen bli någonting vettigt av att bara sätta sig ner och skriva, utan tanke på struktur, anslag, framåtrörelse, vändpunkter, fördjupningar? Ja, uppenbarligen kan det det.

Man får aldrig sluta trampa, säger Anne, då sjunker man. Kanske är det det jag gör, slutar trampa?

Anne beskriver hur hon håller intuitionen i handen under processen och jag tänker att Roberto Assagioli måste sitta och nicka förnöjt i sin himmel. Pappa Psykosyntes som menade att intuitionen härbärgeras i det övre omedvetna. Den samlade erfarenheten, upplevelserna, intrycken, bilderna som vi med hjälp av inspirationen kan få tillgång till när vi skapar, bara vi är sanna och närvarande.

Kanske behövs också en hel del tillit, som kommer med erfarenheten. Och insikten att det inte finns några enkla regler, som Elisabet Norin skriver i sin handbok i romanskrivande.

Jag tror att jag ska börja visualisera min intuition som en gammal klok vän som bara vilar sin hand på min axel. Snart ger vi oss av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: