Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Speglingar i Glysas öga

Sanna har nyligen börjat arbeta som nyhetschef på en landsortstidning. Hon har allt man kan önska sig. Karriär, tre välartade barn och ett hem som antagligen skulle platsa i vilket inredningsmagasin som helst. Maken är advokat. Lyckliga familjen, på utsidan. På insidan är det turbulent.

Cecilia Helles debutroman ”Glysas öga” (Alfabeta) handlar om motgångar, svek och härskartekniker. För mig handlar det framför allt om medberoende och hur illa det kan gå, om det får gå för långt.

Glysas öga presenteras som en psykologisk spänningsroman. Det är en bred genre och jag tänker att det kanske är dags att införa en tempoindikator på den här typen av romaner. Det finns spänningsromaner med ett olidligt lågt tempo, där hotet ruvar under ytan och obehaget smyger sig på. Men här går undan.

Tempo

Tyvärr gör det att karaktärerna inte riktigt hinner bottna och att de i sin iver att få fram vad de tycker, tänker och känner blir onyanserade. När de är arga är det djävligt arga. När de är oförskämda är det oförskämda å det grövsta. När de är svekfulla sviker de utan att blinka. Det är synd, eftersom jag tror att det Cecilia Helle egentligen vill berätta har hög angelägenhetsgrad.

Kanske har det med parallellhandlingarna att göra, att dramatiken på flera plan tar över. Sanna ”äger” historien, det är ur hennes perspektiv handlingen berättas när hon försöker hitta en balans mellan arbete och familj. Men där finns också historien om den döda kvinnan som hittas i naturområdet Glysas Grav. Vi får också följa Sannas make Markus förehavanden och den mystiske mannen som är ute efter hämnd. Det spretar, samtidigt som allt naturligtvis hänger ihop.

Romanens anslag är fyndet av den döda kvinnan, men när jag sträckläser de sista hundra sidorna har jag för länge sedan släppt tankarna på kvinnan i Glysas grav och vem som tog livet av henne. Det är som om det inte längre spelar någon roll. Kanske är det också författarens avsikt, att visa hur en fruktansvärd händelse kan vara förstasidesstoff ena dagen, men glömd nästa.

Det jag tycker att Cecilia Helle lyckas riktigt bra med är beskrivningen av miljön på tidningsredaktionen, även om intrigerandet är väl utstuderat. Jag blir engagerad och förbannad å Sannas vägnar och tänker: ”Så där kan det väl för fa-an inte få gå till! Säg ifrån nu, stå upp för dig själv!” De inblandade agerar precis på gränsen för vad som känns trovärdigt, men jag köper det tack vare den autentiska miljön.

Det jag däremot har svårt för är alla dessa speglingar. Jag räknar till minst tio. Karaktärerna ser sig själva i allt från toalettspeglar till skyltfönster. När Markus till exempel ger Sanna en komplimang för hennes vackra hår hade det kunnat räcka som gestaltning. Hon hade inte behövt spegla sig i köksfönstret för att konstatera att han har rätt.

När jag har läst sista sidan i Glysas öga har jag fått svar på en del frågor, men inte alla. Det känns som bäddat för en uppföljare och visst är jag nyfiken på att läsa den. Jag vill önska Cecilia lycka till, om det så blir en fortsättning eller något helt annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 01 oktober 2011 by in Författare, recension and tagged , , , , .
%d bloggare gillar detta: