Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Att älska sitt barn villkorslöst

Jag och moster en sommar på sextiotalet.Felicia Feldt är just nu dottern på allas läppar. Hon har skrivit en roman om sin svåra barndom och hur den har påverkat henne som vuxen. De flesta som upprörs har förmodligen inte hunnit läsa boken ”Felicia försvann” (Weyler förlag), inte heller jag. Den är så färsk att trycksvärtan knappt hunnit torka, men det är intressant med kritiken. Det handlar mycket om att det finns grumliga skäl till att hänga ut sin mor i offentligheten, särskilt om mamman är en offentlig person som har utgett sig för att vara expert på barnuppfostran.

”Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne” skriver Anna Wahlgren i ett mail till journalisten Karin Thunberg efter en intervju med Felicia i SvD.

Bloggaren Ann Helena Rudberg undrar i anslutning till artikeln: ”[…] Och visst är det intressant för förlaget med någon som skriver ned sin kändismamma, men varför ska vi andra, som inte har haft någon mamma, som har varit på det viset, läsa den?”

Tack, Ann Helena. Du hjälpte mig förstå hur viktig Felicias bok är.

Vi går genom livet, präglade av vårt familjesystem. Vi bär generationers skuld och skam och oförrätter i en ryggsäck och förr än vi anar har den blivit en del av oss. Den är inte längre någonting vi har, den har blivit till någonting vi är. Det borde vara tvärtom, då är det mindre smärtsamt att göra sig av med den.

Vi kan uppleva att det varken finns tid eller kraft att reda ut konflikter med mamma och/eller pappa. De kanske inte ens finns kvar i livet, ändå ligger de där i ryggsäcken och sparkar.

”Man kan göra upp med sin inre förälder och gå vidare” sa en av lärarna på PsykosyntesAkademin när vi pratade om projiceringar och introjekt. Jag minns hur förlösande det var, som om jag krängde av mig min egen ryggsäck, eller åtminstone blev medveten om att jag gick omkring och bar på den.

Kanske är det just detta Felicia menar när hon säger:
– Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok. […] Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv. (Läs hela artikeln i SvD)

Jag tänker på uttrycket att man ska älska sina barn, villkorslöst, men att man aldrig kan räkna med att de gör det tillbaka. Kanske är det den insikten som kommer till en mor när ens barn blottlägger sin sorg i en roman?

One comment on “Att älska sitt barn villkorslöst

  1. Maja
    09 januari 2012

    Problemet kanske är att många inte älskar sina barn ”villkorslöst” utan har en kärlekspant som fräter sönder en grundtillit till en sörja av känsloträskliv där man som barn måste upp , ut, för att överleva. Förr eller senare brister gummibandet och det går inte att ”hala” in barnet med skuld och skamkänslor och 4:e bud längre..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 08 januari 2012 by in Iakttagelser, Litteratur and tagged , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: