Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Bed&Breakfast i Älvdalen med skrivro för författare

Min skrivarcoachkollega Johanna Wistrand brukar anordna skrivretreats på vandrarhemmet Tre björnar i Älvdalen. Hon verkar ha blivit mer och mer fäst vid platsen och nu har hon hittat en fantastisk femrumslägenhet mitt i byn där hon är välkommen att flytta in efter nyår.

Johanna har en idé att erbjuda Bed&Breakfast till författare som längtar efter skrivro en tid, utan att det kostar skjortan. Det låter väl helt lysande.

Så här skriver Johanna:

För att få råd och för att jag vill ha skrivande folk omkring mig så vill jag hålla Bed & Breakfast i ett av rummen till författare för en extremt billig penning: 1000 kr/vecka inkl frukost.

Du får ett stort rum med två fönster och parkettgolv i lägenheten som ligger på andra våningen längs med bygatan. Här finns skrivro till max, trevliga människor som verkar gilla främlingar, vacker natur, simhall gym apotek, lunchreatauranter, Systembolag, allt inom räckhåll.

Intresserad? Mejla pronto, jag vill ha in beställningar innan jag slår till! info@multimanus.se

Kontakta Johanna om du är intresserad. Gör det nu.

Min egen relation till Älvdalen är att det var sista utposten innan vägen fortsatte över fjället till mormor och morfar i Lillhärdal, åtta mil norrut. Och en lättnad att återse på väg hem. Varje gång jag har åkt sträckan har jag känt mig märkvärdigt närvarande, och jag tror att jag vet varför. Det var nära att ta slut där en gång, julen ’62.

Jag var ett år och vi var på väg för att fira helgen med släkten. Det var sen kväll, trettio grader kallt och ingen trafik. Pappa i lågskor och kavaj, mamma i nylonstrumpor. Acklimatiserade nollåttor.

Halvvägs mellan Älvdalen och Lillhärdal, uppe på fjällvägen, stannade bilen. Mamma var förtvivlad. ”GÖR NÅGOT BENGT!” skrek hon och pappa halkade ut, lade händerna på huven och bad.

Efter en stund blev kylan för sträng och han satte sig i bilen igen. Tänkte att han ändå måste prova en sista gång att starta motorn. Även om det verkade lönlöst. Och den gick igång.

Högre makter eller en ispropp som gav upp? Vem vet, men något magiskt är det med häxmarkerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 15 november 2012 by in Skrivarlya and tagged , , , , .
%d bloggare gillar detta: