Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Den förstående patienten

doctors_typefaceHej doktorn.

Jag vill bara ta mitt ansvar för att upprätthålla vår goda relation. It takes two to tango, som man säger, och nu förstår jag att jag måste bjuda till. Jag har ju läst journalisten Maciej Zaremba artiklar i DN om hur du och dina kollegor har det.

Jag tänkte redan när vi sågs första gången, när du satt och stirrade in i dataskärmen istället för att möta min blick, att du kanske var lite överbelastad. Kuratorn och författaren Sara Natt och Dag förutspår att sociala medier ska revolutionera vården genom patientbloggar. Och som den web-evangelist jag är och alltid har varit, är jag inte sen att haka på. Att du och dina kollegor redan är fullt upptagna med bokföring snarare än läkekonst kanske kom som en nyhet för henne, men vi hoppas att hon har rätt. Bloggen kommer att avslöja hur vi egentligen mår. Så vässa pennorna där ute.

Jag måste bara flika in en sak. Är det inte fint, det Carl Rogers definierade som en god terapeutisk relation? Han menade att det är nödvändigt för terapeuten att försöka förstå klientens känslor, om hon ska växa och förändras. Han menade också att det krävs en god självuppfattning för att en individ ska må bra. Så är det säkert i de flesta relationer, att man måste försöka förstå hur den andre känner sig och spegla för att bidra till en bättre självuppfattning. Och varför ska läkare ~ patient vara något undantag, tänker jag?

Alltså, jag förstår jag att du blev förnärmad när jag bad dig att ta mitt blodtryck, när det nu är ögonen som spökar. Kanske såg du att jag log lite för mig själv när du mumlade och spände fast manschetten utanpå min tjocktröja? Okej, låt gå, tänkte jag, men inga fler dumheter nu. När du skrev ut antihistamin tänkte jag för ett ögonblick att det var de lugnande substanserna du tyckte att jag behövde, trots att jag tackat nej till det. Jag sparar dem till lövsprickningen, de kommer kanske till användning ändå. Win-win.

Och visst förstår jag att du kände dig trampad på tårna när jag ringde för att få svar på magnetröntgen efter bara en vecka. Jag borde ju ha förstått att det inte var någon fara, precis som sköterskan i telefonen sa: ”Det brukar inte vara något akut om svaret dröjer.”

Jag kan föreställa mig att sådana provsvar från röntgenläkare inte är så lätta att tolka heller, ens för en utbildad. Nu ville du remittera mig vidare eftersom svaret inte var ”helt invändningsfritt”. Den där formuleringen ska jag faktiskt låna vid tillfälle när jag är lite osäker. Den är bra.

Och jag kan verkligen förstå att du och den vårdcentral där du arbetar inte har någon lust att bekosta blodprover som ska utesluta endokrina rubbningar, för att någon ögonläkare på en helt annan vårdinrättning i förbifarten rekommenderat det. Du kunde inte riktigt dölja din irritation och jag är ledsen att jag tjatade till mig det, men nu vet jag ju att den här synrubbningen inte beror på sköldkörtelförändringar. Jag känner mig lugnare, det är mycket värt för mig ska du veta. Jag hoppas att det gläder dig. Och det var verkligen en positiv överraskning att det inte finns tecken på diabetes, med tanke på allt ”socker” i släkten, men det kan ju inte du veta. De proverna passade ni ändå på att ta – helt utan att jag bad om det. Tack.

Det känns faktiskt bra att skriva av sig så här. Vi får se hur det blir framöver, vem jag egentligen ska ha den här monologen med. Jag vill förbereda dig på att jag kanske byter vårdcentral och eftersom jag är tvungen att ”lista om” mig har jag kikat in på vardguiden.se och ögnat igenom alla omdömen – ”Utan spaning, ingen aning.” Det blir inte lätt, för ni har alla fått så väldigt höga betyg i bemötande, telefontillgänglighet och allt det där. Det är som att välja vilken fest man ska gå på.

 ”In kommer människan, hon kastas upp i luften och kommer ned som konfetti”, så sa Fru B i Zarembas artikel ”Vad var det som dödade herr B”, om ansvarsfrågan när hennes man hade vårdats av åttiotvå läkare under etthundratretton dagar. Den bilden bär jag med mig …

One comment on “Den förstående patienten

  1. Pingback: NPM – eller varför ohälsan ökar bland barn och ungdomar | Nemokrati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: