Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

”Vägen till helvetet är kantat av adverb”

The circles of Hell from Commedia di Dante insieme con uno dialogo circa el sito, forma et misure dello Inferno by Filippo Giunta, Florence, 1506.Så uttrycker Stephen King sin ovilja mot adverb i boken ”Att skriva – en hantverkares memoarer”. Det är en av de mest inspirerande skrivarhandböckerna, tycker jag. Men vad menar han? Får man aldrig använda adverb i skönlitterär gestaltning? Kanske inte ens adjektiv? Men hur ska man då kunna beskriva hur någonting genomförs eller ser ut?

Jag fick nyligen ett ex av en nyutgiven roman av en släkting. Jag nämner inte titel och författare, vill gärna läsa hela innan jag dömer för hårt, men jag tappade fart efter bara en sida. Det var någonting jag hängde upp mig på. Det händer i stort sett aldrig, men här läste jag första sidan av prologen, stannade upp, greppade pennan och började stryka under.

[…] Ögonen blinkade förvirrat … […] Han skrek till och stirrade vilt omkring sig. […] Så tejpade någon ovarsamt för hans mun. […] Tafatt ryckte han med armarna för att komma loss. […]

Det fortsätter i samma stil …
Andetagen blev allt mer flämtande … […] Mörkret kändes på något sätt som ett drömlikt vakuum, där det enda verkliga var den skärande smärtan han kände. […]

Hur kan det här ta sig vidare via redaktionsmöten och lektörsläsningar, funderar jag. Är jag för hård? Har man en högre acceptans för adverb och redogörande beskrivningar i kriminalgenren än i annan litteratur?

När jag läser vill jag uppleva att jag är där, i handlingen. Genom att ”se” vad karaktärerna gör vill jag förstå hur de känner och i vilken sinnesstämning de är. Jag vill känna mig delaktig och smart. Inte få allt levererat så att jag bara kan luta mig tillbaka. Då ledsnar jag.

Hur gör du när du skriver gestaltande? En lektörsklient formulerade det så bra:
”Jag ställer mig frågan: ‘Hur visar det sig att …?'” berättade hon.
Det är ett väldigt bra knep när man ska levandegöra en scen. Hur visar det sig att någon tejpar över någon annans mun på ett ovarsamt sätt? Hur kan man gestalta att personen som blinkar gör det förvirrat och inte förföriskt eller nervöst?

Ibland kan man behöva gå tillbaka en bit i handlingen för att bygga upp rätt stämning så att man slipper ta till adverben. Kanske är det just detta som är problemet? Att ta sig tid att vila i texten, både som författare och läsare? Det ska gå undan så in i helvete. Och då kantas vägen lätt av adverb?

4 comments on “”Vägen till helvetet är kantat av adverb”

  1. Annika Estassy
    03 juni 2013

    Håller med helt och hållet! Försöker just nu ta mig igenom en bok i just deckargenren men stöts bort av alla adverben och den allvetande berättarrösten som mästrar fram berättelsen istället för att gestalta den. Det blir helt enkelt så urbota tråkigt när en författare gör på det viset.

    • AC Collin
      09 juni 2013

      Hur är det t.ex. I fransk litteratur, Annika, du som har koll på det?

  2. Johns syster
    09 juni 2013

    Håller med och grips av våndor vid tanken på alla de adjektiv som ändå slunkit igenom i mina böcker ….
    Gör ett nytt försök att komma igenom din bloggspärr genom att undvika att använda mitt namn….

    • AC Collin
      09 juni 2013

      Nu, funkade det fint, Eva! 🙂 Man får väl se på sina gamla alster med ett förlåtande öga och se utvecklingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: