Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Kinesernas våta dröm om hemlig kvinnoby i Norrland

Skrivarpedagogen Kersti Björkman är fena på det här med storytelling. Hon gjorde mig uppmärksam på en notis i tidningen. Tydligen har kinesiska medier spritt ryktet att världens enda kvinnostad, Chako Paul City med 25 000 invånare, ska ligga i Norrland. Ja, här i Sverige. Det är ju smått fantastiskt.

Det ringde en klocka någonstans. Visst lät det bekant? Och så slog det mig. Jag skrev en novell för flera år sedan och det finns en del beröringspunkter med kinesernas våta dröm om den svenska kvinnobyn. Nu har jag letat fram den och bjuder på den här. Det är absolut inget mästerverk, men kanske roar det någon. Och så är det ju Halloween-tider. Ha gärna Hall & Oates gamla klassiker ”Family man” på i bakgrunden för rätta stämningen.

Family man

2012-12-14 00.53.57Han visste i alla fall två saker: Han var en man med tur och en bil med nästan tom tank. När han kom rullande över krönet lämnade han mil efter mil av skog bakom sig. Den upplysta bygatan låg utsträckt i dalen framför honom. Nu återstod bara trehundra meter brant landsväg ner mot en bro över en liten älv och sedan skulle han snart vara framme. Han andades ut och lade i friläge, vevade ner en glipa i sidorutan så att höstluften kunde virvla in. Vägskylten med välkomsthälsning dekorerad med kurbitsblommor svischade förbi vid vägkanten.

”Tack”, viskade han och strök handen över bilatlasen som låg uppslagen på passagerarsätet.

Månen hade smugit sig upp på kvällshimlen. Den speglade sig i vattnet som strömmade under bron, den enda kontakten mellan det lilla samhället och resten av världen. Det hade han sett på kartan. Hjulen rullade över det första brofästet, du-dunk, sedan det andra, du-dunk. Kanske skulle han lyckas ta sig hela vägen fram på det här snåla viset och slippa gå den sista biten, men där tog turen slut.

Han kom traskande in under den första gatlyktan. Jackan var tunn för årstiden och lågskorna bruna, men de matchade bagen. I den andra handen bar han en röd plåtdunk. När han närmade sig den lilla bensinstationen stannade han till och suckade. Det var släckt och det enda som hördes var vispandet av fladdrande vimplar som hängde på en slak lina mellan två stolpar. Den lilla butiken var inte större än en friggebod. Han brydde sig inte om att titta efter om det satt någon där inne i mörkret. Bilverkstan strax intill var igenbommad.

Han fortsatte bygatan fram. Passerade en butik som sålde fiskeutrustning och något som såg ut att ha varit en sybehörsaffär. Solblekta reklamskyltar stod kvar i skyltfönstret. På andra sidan gatan låg en frisersalong och en begravningsbyrå. En matbutik och ett litet bankkontor. Allt var stängt. Mörka moln drog fram över himlen. Han fällde upp kragen och snabbade på stegen. Han hade en filt i bagaget på bilen, men nu ville han inte vända tillbaka.

En ljusmatta sträckte ut sig på trottoaren framför ett av husen längre fram. Han hade inte sett skymten av någon människa så här långt, men där stod en moped lutad mot husväggen. Han plockade fram lappen i fickan och läste, tittade på fasadskylten ovanför. Turen var tillbaka. Han klev in, stannade strax innanför dörren och såg sig omkring.

Virkade lampskärmar i orange hängde lågt över borden. En jukebox med flämtande belysning stod inträngd i ett hörn. Utmed hela den bortre väggen fanns en bardisk och framför den några höga stolar med galonklädda sitsar. Och så var det lukten. Gammal frityr och något som påminde honom om en tapaskväll på Sancho Panza i Sevilla.

Han kände igen musiken från jukeboxen i hörnet, men kunde inte placera den. Kanske något han hade dansat till på 80-talet. Han gick fram till bardisken, sträckte sig över den så att han kunde kika in genom dörren som stod på glänt in till köket.

”Nämen, hej raring.”

H2013-10-29 16.37.02an vände sig om, men det fanns ingen där. Tittade in bakom disken igen och där satt hon, tillbakalutad på en pall. Hennes ögon var halvslutna, en salivsträng hängde i mungipan. Hon torkade av sig med ärmen på koftan och reste sig med möda, rättade till det yviga håret. Något föll till golvet och det klingade till av metall. Stickningen fick ligga, hon vaggade fram och lutade sig mot bardisken, log och lade sitt runda huvud på sned. Hon var ganska kort och bystig. När hon tryckte ihop axlarna så där så att den skrynkliga huden i urringningen rynkade sig ännu mer, kom han att tänka på en tevedokumentär om en djuphavsexpedition en mil under havsytan. Vad är det som driver människan, hann han tänka innan hon frågade:

”Får jag bjuda på nåt?”

Han stammade, fumlade i innerfickan. Plånboken låg kvar i bilen. Han svor. Hon lade sin knubbiga hand över hans och sa:

”Det är lugnt, darling. Sätt dig du, så kommer jag med godis.”

Hon försvann in i köket med märkbart lättare svikt i steget. Han valde ett bord på bekvämt avstånd från allt och satte sig så att han hade överblick, mot ytterdörren, bardisken och jukeboxen. Han läste på lappen igen. Kom att tänka på Marianergraven än en gång och svalde hårt. Det var svart utanför fönstren. Lukten. Musiken. Och så den där almanackan på väggen ovanför bardisken, med en man utsträckt på en skinnfäll i en snödriva. Han hade skoterkängor på fötterna, annars inte en tråd på kroppen. Håret på bringan var grått. Ett älghuvud låg strategiskt placerat framför hans genitalier.

Barkvinnan var tillbaka. Hon dukade fram en ölsejdel och en tallrik med något han inte ens hade sett på bild. Decimeterlånga, pennliknande snäckskal på en bädd av sallad. I de öppna skalen låg något som påminde om det septembermannen dolde bakom älghuvudet, men i en mindre version. Eller vad visste han om det förresten? Om man nu har anledning att dölja något, varför inte ge sken av att det är något som är värt att dölja, för att liksom förhöja spänningen?

Han tittade ner i tallriken, sedan upp på kvinnan. Hon nickade.

”Razorfish.”

”Låter riskabelt.”

”En delikatess.”

”Det är mammas köttbullar också.”

”Ät.”

Det avgjorde saken. Han spetsade den första med gaffeln. Förde den till munnen. Blundade. Lät läpparna sluta sig kring den lilla sparrisliknande ”delikatessen”. Han sög i sig hela, tuggade, tvingades svälja en uppstötning och mindes när han åt calamares på en strandkrog i Playa del Ingles och spydde som en hund i tre dagar. Han öppnade ögonen och mötte hennes stålblå. Hon log ännu bredare och klappade honom på kinden.

”Duktig ponke”, sa hon och vaggade tillbaka in bakom bardisken. Han kikade åt hennes håll, såg att hon gjorde ett V-tecken med ena handen, pekade på sina ögon, sedan på honom. Han suckade och spetsade ännu en av de obestämbara på tallriken.

Ytterdörren öppnades. Sju par fötter i tunga kängor stövlade in. Det var skratt och tumult och en stol som föll omkull. Sedan tystnade de tvärt. Strax kände han två tunga tassar mot sitt lår en våt nos i ansiktet.

”Zebbe! NER!”

Med ett ryck i kopplet hade hunden förpassats till ett hörn där den satte sig, vänd in mot väggen. Öronen slokade.

”Men, se där ja”, sa en av kvinnorna i jaktlaget och drog ut en stol. Hon slog sig ner vid bordet. De andra ställde sig bakom henne, bredvid varandra som en levande köttmur. Skenet genom den virkade lampskärmen fick kvinnans ansikte att se koppärrigt ut. När hon lutade sig fram såg han att det inte var någon illusion.
”Här är han ju.”
De andra kvinnorna mumlade gillande.
”Men lite sen va?”, fortsatte hon. ”Vi har väntat hela dagen”, sa hon och pustade hon honom i ansiktet. Det luktade enbär och finkel. Genever?
”Jag körde vilse”, fick han ur sig.
”Köjde du viiiijse?” sa en av de andra med förställd röst. Alla skrattade, men kvinnan som satt vid bordet sträckte upp handen och det räckte för att de andra skulle tystna. Hon vände sig mot honom igen.
”Nu är det så här förstår du, family man. Vi hade planerat en liten trevlig välkomstceremoni här…”, hon inspekterade hans tallrik, ”och jag ser att du har blivit väl omhändertagen. Men det har varit en lång dag och vi är lite trötta.” Hon log och fick medhåll från de andra. Någon fnissade och fick en armbåge i sidan.
”Vi har höga förväntningar på dig”, avslutade hon och han kände hur en känga trevade sig upp på insidan av smalbenet, upp mot knät och låret.

Han sköt stolen bakåt från bordet och plockade upp lappen ur jackfickan. Läste.
”Mona? Vem av er är Mona?” frågade han och tittade upp.

Alla kvinnorna tog ett steg framåt. Marianergraven i baren vinkade åt honom. Basen vid bordet nickade även hon och sa:
”Det brådskar lite, men ligger du i så ska det nog gå vägen. Vi är märkligt synkroniserade här i byn. Det är som med Monas elva tikar. Det är ett evigt drällande på dom under ett par veckor, två gånger om året, men du får fler chanser än så.”

Han tog sig för pannan, det skulle bli svårt att resa sig utan att segna ner till golvet. Och vart skulle han ta vägen?
”Vi har gjort upp ett schema”, sa hon. ”Du får bo hos Mona här den första tiden.”
En av kvinnorna klev fram och slog sig ner på en stol intill honom. Hon lutade sig tillbaka och lade ena benet över det andra. Sulan under kängan var lerig. Hon log. Det gjorde inte han. Hennes hår var grovt och gråstrimmigt som på en grävling. Eller var det kanske hennes fysionomi som påminde honom om känslan av att köra över en stenbumling. De är svåra att ha ihjäl, tänkte han och mindes hur han fick leta fram det största verktyg han hade i skuffen, slå det i skallen upprepade gånger innan kraken låg död i diket.

”Hej Mona…”, försökte han.
Hon lutade sig fram, nöp honom hårt i kinden och synade honom uppifrån och ner. Hennes blick vilade i hans skrev, sedan smackade hon lite med munnen och sa något om ”bra virke”. Han trevade efter bagen på golvet, råkade peta till bensindunken som skramlade omkull.
”Vi har tagit hand om bilen”, sa ärriga Mona. ”Ingen fara, du behöver den ändå inte här.”

En av ”Monorna” hade förflyttat sig till jukeboxen, pyntade i en slant, tryckte på knapparna och bad Mona bakom disken att höja volymen. De andra gungade ut på golvet, rörde höfterna rytmiskt till musiken, spelade luftgitarr. Blanksvettiga ansikten, rusig blick. När refrängen satte igång sjöng de unisont:

But he said leave me alone, Im a family man

And my bark is much worse than my bite

He said leave me alone, Im a family man

But if you push me too far I just might

Kvinnorna var så upptagna av sången, dansen och av varandra att de inte märkte när han försiktigt gled av stolen och kröp iväg mot dörren. Hunden i hörnet skulle kunna bli ett problem, men den bara sneglade på honom som om den tänkte: ”bra grabben, jag täcker dig”.
Han lyckades öppna dörren och ta sig ut i friska luften. Upptäckte mopeden som stod kvar vid väggen. Satte sig på sadeln och försökte med upprepade kickar få motorn att starta. Död.

Gatan låg inte längre öde. Bakom honom hördes ett dovt grymtande, flämtningar och kvävda fniss. Han såg sig om över axeln. De hade smugit sig fram runt husknuten och närmade sig mopeden i halvcirkel. De var fler än han kunde räkna. Kvinnor i olika åldrar. Korta, långa, tjocka, smala. Alla med något lystet i ögonen. Dörren öppnades och det dansande jaktlaget slöt upp. De ställde sig i ring runt honom.

”Lämna mig ifred!” skrek han. ”Jag är bara en vanlig kille…”
”Du är perfekt”, sa Mona och knäppte loss halskopplet från hunden som satt vid hennes fötter och hängde med huvudet.
”Faktiskt den enda vi behöver”, sa hon och gick fram för att trä fast kopplet runt hans hals.
Nästa gång han försökte skrika ryckte det till i kopplet och han fick en stöt. Mona drog honom av sadeln, puttade honom framför sig, tillbaka in i värmen, till musiken och lukterna. De andra följde med. In i en framtid fylld av härlig gemenskap. Han skulle verkligen bli en riktig family man.

© AC Collin, mars 2008

One comment on “Kinesernas våta dröm om hemlig kvinnoby i Norrland

  1. skimmer
    31 oktober 2013

    riktigt riktigt bra.Tankeväckande,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 oktober 2013 by in noveller and tagged .
%d bloggare gillar detta: