Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

När ovidkommande fönster står på vid gavel

window

Deia, oktober 2013.

Jag hittade en gammal väska i garderoben. Jag minns inte när jag använde väskan senast, men det låg några böcker i den och antagligen hade den varit med på någon skrivarresa. En av böckerna var ”Konsten att vara kreativ – på vandring genom livet” av Julia Cameron. Av alla böcker om kreativitet – jag har läst många – är hennes några av de mest inspirerande. Hon har en mystikers angreppssätt, alltså är jag inte ett dugg förvånad över vad som hände sedan.

 

Boken blev liggande i hallen och av någon anledning fick den inte följa med på Skrivarsafarin i förra veckan. Jag brukar packa en kabinväska full med inspirerande böcker om skrivande och personlig utveckling och den var redan proppfull.

Under Skrivarsafariveckan kom tomheten på tal. Den där pausen som kan infinna sig efter en intensiv period av arbete, när man egentligen borde vila och återhämta sig. Vi talade om det japanska uttrycket ”Ma”, rymden mellan två objekt, pausen mellan två toner, ett tyst ögonblick i ett samtal och hur viktigt det ändå är med de där refugerna i livet. Paradoxen i att ingentinget ändå är någonting. ”The Void.”

Jag och mig och vi.

Jag och mig och vi.

Man kan känna sig rastlös när allt tycks stå stilla och hålla andan. Det finns en vibrerande förväntan inför vad som ska ske härnäst. Allt är möjligt. Allt kan hända. Men vad? Jag befinner mig där nu. Efter en intensiv vinter och vår, en fantastisk Skrivarsafari, förtjänar jag vila och återhämtning, men jag har inte riktigt hittat lugnet. Jag känner mig rastlös, fylld av energi, ändå trött.

Det är då det händer.

 

 

Jag vaknar vid femtiden. Hundarna behöver ut. I vanliga fall är det min man som tar hand om dem innan han åker till jobbet, men just den här morgonen är han bortrest. När jag är tillbaka i hallen ser jag boken. I över två veckor har den legat där, men nu lockar den och får följa med till sovrummet. Jag lägger mig, slår upp en sida på måfå, sidan 200. Rubriken är: ”Rastlöshet”

Jag faller genast för ett citat av konstnären M.C. Richards: ”Inspirationen kommer genom ett till synes ovidkommande fönster”. När vi grips av rastlöshet och livet känns tomt och trist, skriver Julia, då är det ett tecken på att något positivt ska hända – om vi samarbetar. Hon delar en egen upplevelse som fick henne att lita ännu mer på intuitionen. Hon befann sig i ett rastlöst tillstånd när en bok kom i hennes väg. Den fick vila en tid och när hon av en slump öppnade den långt senare var det i precis rätt stund. Hon läste och hörde musik, allt flödade fram.

”När vi erkänner mystikens rätt att hejda oss för att visa oss åt rätt håll, då bejakar vi samtidigt något ännu större, nämligen att livet är en andlig dans och att vår osynliga danspartner kan lära oss nya steg om vi är följsamma. Nästa gång du känner dig rastlös ska du komma ihåg att det bara är universum som bjuder upp till dans: ”Får jag lov?”

Julia avslutar kapitlet med att ge tips på vad man kan ägna sig åt när man känner rastlösheten. ”Njut av ‘rasten’ i rastlösheten.” Sök upp en rofylld plats, föreslår hon, kanske en kyrka, en blomsteraffär eller växthus. Skogen!

”När kompositören skriver musik sätter han paustecken för att markera en liten, knappt märkbar paus, som ibland måste finnas innan orkestern kastar sig ut i ett hav av noter.”

Nu känns rastlösheten inte lika irriterande. Jag välkomnar Ma. Öppnar mina fönster och går ut i skogen. Skönt.

 

 

 

.

3 comments on “När ovidkommande fönster står på vid gavel

  1. beskrivarblogg
    03 juli 2014

    Mellantummen – tomrummen – är livsviktiga; jag är själv där just nu, av andra anledningar än du – och talar om för mig att jag behöver vara här

    • AC Collin
      03 juli 2014

      Tänk vad intressant, Margareta. Jag läser ”-tummen”, men jag gissar att du menar ”rummen”? Ändå får det en betydelse. Jag föreställer mig det där mellanrummet mellan tummen och pekfingret och kommer att tänka på någonting jag läst någonstans. Jag vet inte om det är en skröna, men man lär kunna ta en tugga där om man befinner sig i nöd och inte har några andra alternativ och är på väg att svälta ihjäl. Ett livsviktigt mellanrum.

  2. Birgitta Backlund
    05 juli 2014

    Ja. AC. Jag hade stor behållning av det här inlägget. Det är ju precis så här det är!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: