Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Är du en ”move-a-body-friend”?

gut feeling

@accollin – gut feeling

Jag har vänner som hellre blottar sin skam och sårbarhet i en statusrad på Facebook än IRL. Det kanske inte är så konstigt, när man tänker efter. Responsen är ofta omedelbar. Kommentarsflödet fylls med styrkekramar och wingding-hjärtan, och visst kan det kännas fint att ha flera hundra ”vänner” som engagerar sig. Vissa tycker också att det är sunt med svärtan, att det behövs en motvikt till alla statusar om ”lyckade liv” på Instagram och Twitter.

Artikeln ”The Safe Way To Share Your Shame Story” av forskaren och författaren Brené Brown får mig att tänka på alla de där virtuella styrkekramarna. Hon menar att det är fullt tillräckligt med en, två riktigt nära vänner som vi vågar blotta vår skam inför, face-to-face. Men hur vet man vem det är?

”You share the story with the people who earned the right to hear your story.” /B.Brown

Brené ger exempel på reaktioner vi kan ta som varningssignaler:

Det är vännen som bekräftar hur förfärligt det måste kännas för dig. Vännen som är så ledsen för din skull, som tystnar och sedan måste du ställa upp för henne. Vännen som säger: ”Det är nog inte så farligt, du som är så duktig/begåvad/framgångsrik osv. Vännen som är besviken för att du inte lever upp till hennes förväntningar: ”Hur kunde du låta det hända?” Vännen som säger: ”Det där var väl ingenting! Hör vad som hände mig en gång!” Vännen som vill hämnas å dina vägnar och ge någon på käften. osv.

Läs hela artikeln på Huffingtonpost här >>

Jag läser och rannsakar mig själv. Ställer jag upp, på ”rätt” sätt? Är jag en ”move-a-body-friend” som inte tvekar när kompisen ringer och säger: ”AC, min pappa är på besök och jag kom hem nyss och han är helt plakat, ligger på soffan och snarkar och jag orkar inte flytta honom själv, och snart kommer ungarna hem från skolan och de kanske har kompisar med sig och jag vill inte att de ska se honom sån. Vill du hjälpa mig?”

Skulle jag släppa allt jag har för händer, åka över och säga: ”Okej, jag tar tag i axlarna och du i benen …” utan att döma eller visa mitt obehag? Skulle min vän behöva be mig att låta det skamliga stanna mellan oss, eller är det så självklart att det inte behöver sägas? Om jag möter hennes pappa i affären nästa dag, är jag vänlig och ler, eller drar jag mig undan?

Hur skulle du göra?

: : :

Se ett inslag med Brené hos Oprah Winfrey >>

Läs mitt förra inlägg ”Brené Brown om styrkan i sårbarheten” >>

 

 

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 augusti 2014 by in inspiration and tagged , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: