Mina slitna tangenter

Det händer att jag kommer in i samma flöde som Regina Spector. Och jo, när jag tittar närmare efter är det e:et som verkar vara mest använt.

more about "Mina slitna tangenter", posted with vodpod

Husesyn? Nej tack.

Sitter du också och mysryser till matprogrammet i fyran, Halv åtta hos mig? Programmet där fyra främlingar bjuder varandra på middag har verkligen allt. Förutom matinspiration bjuder det på dramatik, relationer, konflikter, pinsamheter, toppat med själva tävlingsmomentet och en vitsig speaker, Helge Skoog. Dessutom är det ett inredningsprogram. Nu om inte förr vet man vad som går hem i stugorna. Det enda som saknas i programet är paktbildning, men det kanske kommer?

Konsten att vara värdinna är att få sina gäster att känna sig som hemma, även om man önskar att de vore det.

/Orson Welles

Det är bara en sak som gör mig brydd. Det här med husesyn. Det har med ens fått något ångestladdat över sig. Skulle du låta tre okända och ett kamerateam snoka runt i dina gömslen på egen hand? Jag kan ivrigt föreställa mig att gästerna har uppmanats att titta extra i nattduksbordet för att det ska bli bra teve, men är det okej i verkligheten? Måste man öppna sitt hela sitt hem, för att man bjuder hem?

Ett tips jag hörde av ett par vänner, fyll badrumsskåpet med pingisbollar innan gästerna kommer. Resten kan du räkna ut…

Så här säger vett och etikett-sluggern Magdalena Ribbing om husesyn >>

Räddaren i nöden vid idétorka

Efter några dagar med förkylning och på lågväxel är jag gravt understimulerad. Vill, men orkar inte riktigt. Tänker på J.D. Salinger som gick bort härom dagen. Författaren till generationsromanen ”Räddaren i nöden” från 1951, publicerade ingenting efter 1965. Århundradets litterära blockering? Han kanske inte hade något mer att berätta, skriver Mats Gellerfelt i SvD, och så kan det ju vara.

Min räddare i nöden är en bok som jag hittade i shopen på Nobelmuseet i Stockholm. ”The Writer’s Block, 786 ideas to Jump-start your imagination”. Fylld av utmaningar, ”spark words”, bilder. Öppnar en sida på måfå. Undrar vad Salingen hade svängt ihop av det här:

”Think of a person you don’t like, and describe what you might say if you had to share an elevator ride together. Then describe what happens when the elevator breaks down. For six hours.”

Tänk om han hade valt att skriva om den där redaktören på The New Yorker som lade till ett komma där det inte skulle vara något. Honom pratade han aldrig med, efter, det, misstaget.

Hur blir din hisshistoria?

Inspirationstips: Lek detektiv

När du tycker att en karaktär i din berättelse är ytlig och ointressant, lek detektiv. Det dräller av ledtrådar där ute. Spår av mänskligt vardagsliv som kan inspirera till fördjupning. Själv är jag rätt förtjust i inköpslappar som lämnats kvar i kundvagnarna i affären. Det är något förbjudet med att smyga ner dem i fickan och utforska dem när man kommer hem. Vad står det på lappen? Hur är handstilen? Gammal eller ung? Blyerts, bläck? Vad blir det till ”kvällsmat”? Hur skulle min karaktärs inköpslista se ut?

Inspirationen kan finnas på närmare håll. Nattensbibliotek tycker att man ska leta efter hemliga spår i sin egen påslåda, ”den där proppfulla lådan som finns längst ner i lådhurtsen i alla svenska kök.” Bra idé.

Kommer att tänka på min strumplåda där jag samlat alla omaka i en bukett, med ett ilsket gummiband runt. Hu, så avslöjande.

Sunt onormal eller sjukligt normal?

Känner mig ganska upprymd efter ett par dagar på Sigtuna folkhögskola. Jag går en metodkurs i bildterapi och på lördagen föreläste Maria Liljas Stålhandske, doktor i religionspsykologi, om livsåskådning och psykiskt hälsa. Hur förhåller vi oss till riter, ritualer, ceremonier i ett allt mer sekulariserat samhälle? Vad är normalt? Vad är onormalt? Kan man vara sjukligt normal? Finns det plats för det avvikande eller lever vi en normotisk tid?

Vi pratar om att vara normotisk, psykoanalytikern Christopher Bollas benämning på ett tillstånd när man tappat kontakten med sin ”inre verklighet”, när en strävan efter att vara så normal som möjligt skapat en inre tomhet (i motsats till psykotisk, när man inte greppar den yttre verkligheten). Som att resa på semester och fotografera oavbrutet, för att bevisa när man kommer hem att man har upplevt. I själva verket har man inte varit närvarande, det är tomt på insidan.

Min tolkning ur ett psykosyntesperspektiv är att man inte har någon kontakt med sitt Själv, att man domineras av en delpersonlighet som gör allt vad som står i sin makt för att jag ska passa in i den yttre miljön, inte sticka ut, inte behöva ta ställning eller hamna i konflikt. En lojal soldat som försöker rädda mig från insikten att det är tomt på insidan. Vad det bottnar i kan man diskutera, men det låter som upplagt för en existentiell kris.

Hur skulle det vara om vi är mer tillåtande för det som går utanför normen, både i oss själva och andra? Acceptera och förstå alla våra sidor, även de som är lite vildsinta och trotsiga? Kanske tillåta oss att leka mer? Vad skulle vi upptäcka, på insidan? Att vi är sunt onormala? Maria refererar till Winnicott som säger: hälsa är att känna sig verklig och levande.

Omnikulturs tankesmedja>> Normotisk eller galen?

Alba >>Riten i det existentiella tomrummet

Svd >> Riten kan hela oss

Utförsäkrad med dålig självbild utan hopp?

”Min självbild hänger så mycket på att jag är sjuksköterska och jobbar med att hjälpa människor. Vem är jag om jag inte är sjuksköterska och inte bidrar till familjens ekonomi och tlll samhället?”

Så säger en nu utförsäkrad kvinna som drabbades av utmattningsdepression för nio år sedan. Hon intervjuas i en artikel i dagens SvD angående de nya sjukförsäkringsreglerna och är en av de 15.000 svenskar som sedan årsskiftet inte får någon ersättning. De förväntas ansluta sig till Arbetsförmedlingen  specialutformade introduktionsprogram för att slussas ut i arbetslivet igen.

”Jag tvingas in i deras introduktionsprogram när jag behöver vila, det kommer att ta kål på mig [...] Mitt tillstånd skulle bara bli ännu sämre av det. Det innebar en katastrof redan att bli sjuk för nio år sedan.”

Jag känner verkligen med den här kvinnan och hennes självuppfattning är säkert inte unik. Hur många är det inte som går omkring med samma oro och samma frågor? Vem är jag? Vad duger jag till?

Vilken hjälp erbjuds egentligen, i form av terapi t.ex.? Och vad ingår i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram? Antingen har de inte kommunicerat tillräckligt bra, eller så inger de inget hopp, eftersom faktiskt var fjärde sjukskriven väljer att inte gå med. Erbjuds hjälp att stärka sin självbild och i så fall hur? Inslag av psykosyntes skulle göra underverk.

Vi har våra roller, vi är dem inte, det är en av psykosyntesens idéer. Att identifiera sig starkt med sin yrkesidentitet, sina roller och egenskaper och det man gör, istället för den man innerst inne är, kan verkligen vara en tidsinställd bomb. När påfrestningarna blir för stora, känslan av otillräcklighet blir för stark och kroppens varningssignaler ignoreras är det inte konstigt om det tar stopp, som för den här kvinnan.

Jag hoppas att hon och andra i liknande situation får det stöd de behöver.

Brevnoveller – en rörelse för läslust

Jäklar att jag inte kom på det själv, tänkte jag när jag råkade hamna på sajten Brevnoveller.se. Vad är finessen? Så här presenteras idén:

”En brevnovell är en nyskriven novell som försatts med omslag, författarpresentation och en illustration. Du kommer både att kunna prenumerera på brevnoveller och köpa lösnummer som kommer hem till dig i brev. Du får bara en novell i taget, det är alltså ingen tidning eller novellsamling som kommer. En novell ensam och stark.”

Författaren Lina Wolff, som debuterade med en novellsamling i somras, sa vid något tillfälle att noveller egentligen borde avnjutas som en bit choklad med hög kakaohalt. Håller du med borde Brevnoveller vara något för dig, eller för någon du tycker om som du vill överraska. Tror du att du har någon riktigt bra novell att bidra med själv, kontakta redaktionen.

Läs mer här >>

Hurra, sommaren är redan på väg!

Klockan 22.00 ikväll, onsdagen den 6:e januari, är det dags att börja planera för sommaren. De senaste åren har jag anpassat mig efter sommarkurserna på Fridhems folkhögskola i Skåne. Ikväll släpps alltså programmet för sommaren 2010.

Du kan välja mellan ett femtiotal kurser, allt från stomp, dokumentärfilm, teaterimprovisation, retorik till orientalisk dans. Och en mängd skrivarkurser förstås. I år blir det första gången jag deltar som lärare, eller ”guide” skulle jag vilja kalla det. Det blir Skrivarsafari, en lite annorlunda skrivarverkstad där vi låter sinnena vara med.

Skynda dig att boka, kurserna är populära och brukar bli fulltecknade tidigt.

Vi ses i juli!

>>Här hittar du hela kursprogrammet för sommaren 2010!

Varför krångla till det?

Inspirerad av en diskussion på bloggen Nattensbibliotek funderar jag över det akademiska språket. En åsikt bland kommentarerna är att ”svåra ord” har en sammanfattande funktion, att det skulle krävas långa omskrivningar för att formulera samma sak. Ja, det är sant. Samtidigt kan de stänga ute.

Jag tuggar mig just nu igenom ”Personlighetsstörningar – Uppkomst och behandling i ett utvecklingspsykopatologiskt perspektiv” av Perris&Perris och får belägg för att det akademiska språket kan vara så förstoppat att man baxnar, även utan svåra ord. Vad sägs om det här?:

”Utifrån det som redovisats i detta kapitel, och resonemang i samband med detta, finns det sålunda skäl att misstänka att många terapeutiska kontakter med icke lyckat resultat, och som kanske oplanerat sträcks ut över tiden eller som avbryts i förtid, sammanhänger med en icke uppmärksammad bakomliggande störning hos patienten.”

Så här fortsätter det, sida upp och sida ner. Som skrivarpedagog blir jag fascinerad. Det här är ju stor konst! Som vanlig dödlig blir jag förbannad. Borde inte syftet med all kommunikation vara att nå ut, etablera kontakt, bygga broar, skapa förståelse?

Behärskar man språket har man ett övertag, ja. Om jag har skäl att tro att syftet är att få mig att känna mig liten och dum, då är det härskarteknik. Men det är ju också en fråga om attityd. Vill jag känna mig liten och dum? Nä, jag är nyfiken och envis. Jag tänker inte ge mig i första taget och hinder är utvecklande. Dyker det upp ord jag inte förstår, googlar jag som besatt.

Uppgradera Viljan

Det är det nya årets andra dag och jag har inte skrivit en rad, men jag väljer att inte hetsa upp mig för det. Jag tror inte att det jag gör nu sätter sin prägel på resten av året.

Jag har inte heller skrivit någon lång lista med löften som ska infrias. Jag vill undvika att känna skuld när året är slut. Någon föreslog en önskelista istället, men det känns passivt, som att sitta och vänta på den goda fén. Jo, jag tror på magins kraft, men den behöver en spark i ändan.

Den energi som får foten att kicka igång magin med kraft är Viljan, men inte vilken vilja som helst. Jag föreställer mig Viljan som fyra systrar. Den goda, den starka, den skickliga och den andliga. De finns i mig, alla fyra, men jag har ägnat alldeles för lite tid åt dem, inte visat dem min uppskattning när de har hjälpt mig.

”Det ena du vill, det andra du skall, så plägar det gå i dylika fall” sa min mormor när jag var liten och envis och stampade med foten i golvet. Ibland slinker det ur mig, av bara farten. Jag skrattar, trots att det finns ett allvar under ytan. Stark vilja förväxlas ofta med envishet, och att vara envis ses sällan en positiv egenskap. Varför?

Kanske behövs det ett och annat hinder för att Viljan ska visa sig? Jag tror att jag ska fundera över vad jag verkligen vill med 2010. Vad hindrar mig? Och vad vill du?