Med hallucinationen som kreativt redskap

”Allt fler författare talar om att de
inspireras av det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vakenhet. Det
som nyss kunnat tolkas som ett tecken på galenskap har nu fått krea­tiv
status, konstaterar Karin Johannisson.

‘Ofta börjar mina böcker med en syn’, berättade Kerstin Ekman i en intervju nyligen (DN 3/12 2011). ‘De där hypnagoga hallucinationerna kommer ofta mellan sömn och vaka.
Det är ett under. Hur kan man se så tydligt saker som man aldrig sett?’”

Läs artikeln här: Med hallucinationen som kreativt redskap – DN.SE.

Det här påminner om ett av många verktyg som jag använder under mina terapisessioner; visualiseringar. Jag vägleder klienten in i ett avspänt tillstånd där hon kan komma i kontakt med en inre bildvärld. Jag styr inte, jag går bredvid. Beroende på var klienten befinner sig i sin process kan vi inleda visualiseringen på en öppen plats för att ”klättra” uppåt eller neråt. Alla bilder som dyker upp är välkomna. Klienten berättar, jag lyssnar, jag ställer frågor, klienten svarar.

Det här kan vara omtumlande och det är viktigt att klienten känner förtroende för mig. Insikten kan vara ”har jag hela den här världen inom mig? Vad ska jag göra med den? Hur ska jag förvalta detta? Vad vill det säga mig?” Ofta föreslår jag att klienten ska skriva ner sina upplevelser, eller måla. Låta texten eller bilden härbärgera det hela. Det kan bidra till att man förhåller sig till upplevelsen som att det är något man har, inte är. Det är bra.

viaMed hallucinationen som kreativt redskap.

Smygläs nya böcker med Booked

Åh, Booked är en sådan där tjänst med snilleblixtstämpel. Den beskrivs som en ”dejtingtjänst” för läsare och förlag. Du som vill smygläsa nya böcker och tycka till i diskussionsforum anmäler ditt intresse. Förlagen betalar en slant till Booked som sköter kontakten med lässugna läsare.

Är du en av de femtio första som svarar på en ”kontaktannons” från Booked får ett recensionsexemplar. Ditt enda åtagande är att du skriver ett par rader om vad du tycker. Fiffigt!

I en artikel i dagens SvD kan man läsa att boktips från vänner väger tyngre än recensioner på kultursidorna. Utrymmet i medierna är minimalt. Mun-mot-mun-metoden i kombination med sociala medier låter som en våt dröm för förlagen, men även för oss som älskar att läsa.

Booked – Beta | You’ve been booked.

HSP ger ”åhfanismen” ett ansikte

De senaste dagarna har det varit hög aktivitet i kommentarfälten på Facebook efter ett inlägg i Branding Spirits blogg som redogjorde för personlighetstypen HSP (highly sensitive person). Även tidningen Må Bra har skrivit om HSP. Det fick många, mig inkluderad, att sucka med lättnad. Äntligen. Nu förstår jag varför jag har en så hög känslighet och behöver dra mig undan ibland, men framför allt varför det är så viktigt att sätta gränser.

Men reaktionerna på reaktionerna är också ett sundhetstecken. Många har tagit sig för pannan och undrat varför vi är så snabba att välkomna dessa bokstavskombinationer. Jack Hansen med bloggen ”Hit the road Jack” är en av dem. Varför måste vi etikettera oss själva och varandra? Kan vi inte bara vara och acceptera? Och är det egentligen så märkvärdigt med den är känsligheten?

Kan vi inte först komma överens om att HSP inte är en diagnos. Å andra sidan, får du en diagnos är det fortfarande ingenting du är, det är något du har. Precis som du har en sinnesstämning eller ett temperament. Håller du inte med mig? Läs ändå, för nu börjar korståget.

Jag är ingenting, men jag har mer än jag är medveten om.

Jag är inte trött eller hungrig, men jag har en trötthet och en hunger. Jag är inte glad, men jag har glädje i mig. Jag är inte mina skröpliga knän. Jag är inte mitt födelsemärke på armen. Jag är inte min ilska. Jag är inte romanen jag sliter med. Jag är inte skrivarpedagog eller terapeut eller lektör eller författare. Det är yrken eller verksamheter jag har. Jag är inte ens mamma, trots att jag har två fina söner. Jag har ett moderskap.

Med det här tankesättet följer en god och en mindre bra nyhet.

Jag slipper fastna i roller som dominerar och hindrar mig att upptäcka allt annat jag har.

Den mindre bra nyheten är att jag riskerar att möta min rädsla och fråga mig: ”Men vem sjutton ÄR jag då?”  Frågan är om det egentligen är så illa? Rädsla är ju något vi har och genom att vända och vrida på den blir den mindre skrämmande.

I artikel om HSP i Må Bra intervjuas den danska psykoterapeuten Ilse Sand som skrivit boken ”Elsk dig selv”. Hon menar att ”många utvecklar sin kreativitet, något som är viktigt för en HSP-person. Därför är det viktigt att få utlopp för sin kreativitet, skriva, måla, dansa, spela ett instrument, sjunga. Då får man ut känslorna ur kroppen och blir mer harmonisk.”

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är. Kanske är det därför jag blir särskilt berörd när jag läser vissa texter, lyssnar till viss musik, ser vissa bilder, för att där finns en autenticitet? Skapat i ett särskilt närvarande tillstånd? Men det är en helt annan historia …

Att älska sitt barn villkorslöst

Felicia Feldt är just nu dottern på allas läppar. Hon har skrivit en roman om sin svåra barndom och hur den har påverkat henne som vuxen. De flesta som upprörs har förmodligen inte hunnit läsa boken ”Felicia försvann” (Weyler förlag), inte heller jag. Den är så färsk att trycksvärtan knappt hunnit torka, men det är intressant med kritiken. Det handlar mycket om att det finns grumliga skäl till att hänga ut sin mor i offentligheten, särskilt om mamman är en offentlig person som har utgett sig för att vara expert på barnuppfostran.

”Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne” skriver Anna Wahlgren i ett mail till journalisten Karin Thunberg efter en intervju med Felicia i SvD.

Bloggaren Ann Helena Rudberg undrar i anslutning till artikeln: ”[...] Och visst är det intressant för förlaget med någon som skriver ned sin kändismamma, men varför ska vi andra, som inte har haft någon mamma, som har varit på det viset, läsa den?”

Tack, Ann Helena. Du hjälpte mig förstå hur viktig Felicias bok är.

Alerta lektörsakuten för korta texter

Jag välkomnar år 2012 och öppnar lektörsakuten. Lite snärtigare, lite vassare, lite alertare. Perfekt för dig som skriver på en berättelse som du inte riktigt vet vart den är på väg. Kanske är du osäker på om tonen är rätt eller om gestaltningen fungerar. Kanske har du varit nära att släppa idén och gå vidare, men någonting får dig att hoppas att ni har en framtid tillsammans, du och ditt manus.

Skicka ett utdrag på max tjugo A4-sidor till mig. Jag läser och ger dig ett utlåtande.

Elina och Suzanne vann Good Enough

Det var svårt att välja vinnare i tävlingen ”Good Enough”. Till slut föll valet på två. Elina i Tumba och Suzanne i Göteborg.

Elina föreslår sin handledare Gulan (Jan Gulliksen) ”för att han från början har förordat Good Enough i mitt doktorandarbete, så att jag inte ska jobba för mycket.”

Elina har två superroliga, jätteviktiga projekt framför sig nästa år. Ett bokmanus och en avhandling. Hon vill påminna sig själv och andra om att hon inte behöver vara ”världsabäst”, att good enough duger. Elina har valt en varsin svart tröja till sig och Gulan.

Suzanne föreslår Bob Hansson med motiveringen: ”Följer hans förtvivlade kamp för sin självkänsla i tweets och soffprogram.” Ett bra val tycker jag. Bob engagerar, från Ystad till Haparanda. Och när han sjunger ”man kan andas, man kan lägga sig ner och tänka här ligger jag och duger” då vill man göra precis det, lägga sig ner en stund och tänka ”här ligger jag och duger”.

Suzannes tröja är på väg. Bob ska självklart också få en.

Ni som inte vann den här gången, glöm inte att ni duger!

: : :

Till tröjshopen >>

 

Bästa julklappen – Skrivarsafari

I sommar är det dags igen. För tredje året i rad arrangeras Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Vecka 27, alltså den 2-6 juli 2012. Jag kan inte tänka mig en bättre julklapp till någon som vill ägna sig åt skrivande under några sköna sommardagar. Här kan du ladda ner ett presentkort som du kan printa ut och lägga under granen i väntan på Tomten.

>> Presentkort Skrivarsafari 2012

Mottagaren kan själv anmäla sig på hemsidan när kursprogrammet släpps den 5 januari 2012. Det brukar vara samma rusning som när H&M släpper sina designerkollektioner, så häng på låset.

Skrivarsafari blir som tidigare år ett äventyr på insidan. Skrivandet börjar inte nödvändigtvis i huvudet, det kan lika gärna börja i foten när den nakensmyger fram i daggvått gräs. Kanske väcker det ett doftminne av våtvarm hammock, eller smaken av hallon? Med bilder, musik, guidade visualiseringar och mycket annat kommer vi att aktivera våra sinnen och hitta fantasivägar in i skrivandet.

”Skrivarsafarin var en del av min resa tillbaka till homo ludens!” 

Så tycker en tidigare deltagare. Homo ludens, den lekande människan. Det blir mycket lek, men också allvar. Det kan vara omtumlande att upptäcka att man faktiskt inte är en huvudfoting. Min erfarenhet som psykosyntesterapeut är en tillgång den här veckan, även om vi förstås inte kommer att ägna oss åt terapi.

Gå ut och hämta berättelserna

Den jungianska psykoanalytikern och författaren Clarissa Pinkola Estés vet hur viktiga sagorna är för oss moderna människor. Genom berättelserna och myterna kan vi upptäcka oss själva, skriver hon i ”Kvinnor som slår följe med vargarna” som kom för ett tjugotal år sedan. Boken blev en världssuccé och den svenska översättningen kan dessvärre vara svår att få tag i.

Nu är det 2011 och jag har återupptäckt denna cantadora, historieberättare, som hon kallar sig. På Facebook av alla ställen. Där lägger hon upp tidigare opublicerat material och uppmanar sina followers att hålla ögon och öron öppna. Historierna finns överallt, skriver hon och berättar vad hon har sett under en helt vanlig dag i köpcentret.

Dear Brave Souls: Do not tell me, nor the Baba Yaga, that you have no stories to tell. Stories happen to us every every day. Today, as Baba and I went out, she in her usual weedy gown and me with my welders hat with the two black 4 inch long velcro horns on the front (for holding the light while welding)

These stories were called to us:
 

Skrivadventskalendern varje dag fram till julafton

Du hänger väl med i Ann Ljungbergs skrivadventskalender på nätet? Varje dag, ända fram till julafton, får du skrivtips och övningar serverade på skinkfat. Du kan också vinna fina priser, allt från lektörsutlåtanden till en skrivarresa till New York inklusive resa, boende och coaching.

Nu på fredag, på Anna-dagen, bidrar jag med ett tips. De redan öppnade luckorna hittar du här >>

 

Tävling: Vem är bra nog?

Det räcker nu. Du är bra nog. Jaga inte runt. Sitt inte uppe halva natten. Lussebullarna från ICA duger. Kanelbullens dag? Vad är det för trams? Det borde finnas en bra-nog-dag. Det skulle göra gott för folksjälen.

Vi känns igen på att vi ler lite stelt utan att ögonen är med. Vi tycker att en tom dag i kalendern är närapå ett misslyckande. Vi brukar ta en hel dag på oss att tillaga maten, men äter den på fem minuter och då smakar den ”så där”.

Vem tycker du borde bli påmind om att han/hon är bra nog? Håkan Juholt? Per Morberg? Magdalena Ribbing? Skicka ditt eget förslag till mig med en riktigt bra motivering så kan du vinna en assnygg t-shirt. Maila till grattis[snabel-a]kreagrafen.se och skriv BRA NOG! i ärenderaden.

Senast den 13 december 2011 vill jag ha ditt förslag, så hinner du få tröjan före jul.

Vågar du inte chansa, beställ en tröja till dig själv och din prestationsinriktade vän här. Finns i flera färger för både duktiga flickor och präktiga pojkar. >> Kreagrafens tröjshop!