Mikael Fant om att debutera

”Lust att skriva har jag sällan, och inspiration och flöde kommer bara efter åtskilliga timmars äggsjuka, det är aldrig så att jag sätter mig och bara börjar skriva. Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar. Efter att man är klar med något, ett avsnitt eller en bok, det är då kicken kommer. Jag har skapat det här. Det här är skitbra.”

Författaren Mikael Fant debuterade 2008 med sin roman Grundläggande genetik. Varför sa Piratförlaget ja till just honom? Varför kallar han sig inte för författare, trots att hans ansikte exponerades på fasadvepor under bokmässan? Hur viktigt är det med disciplin under skrivprocessen? Jag frågade, han svarade.

Piratförlaget brukar inte ta sig an debutanter, om de inte är kända för något annat. Varför sa de ja till dig?

MF: De har bytt kurs något och blivit bättre på att läsa inskickade manus. Fram tills för något år sedan var alla på förlaget så överarbetade att det inte kom i första hand. Så anledningen till att de sa ja till mig var väl samma anledning som vilket annat förlag som helst säger ja till något – de läste manuset och tyckte mycket om det.

Under bokmässan fick du stå i rampljuset. Camilla Läckberg beskrev den surrealistiska känslan av att se sig själv på omslaget till Bok & Biblioteks mässtidning härom året. Tidigare hade hon varit en av alla hundratusentals anonyma mässbesökare. Vad drömde du om nätterna?

MF: Jag glömmer mina nattliga drömmar alltför fort, men om jag ska jämföra med förra året, när jag var där som ”vanlig” besökare, med i år så får jag nog klart erkänna att det var roligare i år, för att uttrycka mig försiktigt… I fjol hade ett avtal om min bok med Damm/Forma precis gått i stöpet, efter åtskilliga månaders halva löften och väntan. Jag gick runt som en surkart och såg alla dessa böcker och ingen av dem var min egen. Det kändes ganska beklämmande.

I år (2008 ) kändes det istället tämligen overkligt, mitt ansikte glodde ner på mig från en enorm vepa på mässbyggnadens utsida när jag kom dit. Jag har fått signera böcker och har haft en egen publik på mitt seminarium. Jag har blivit bortskämd med vänliga ord och god mat. Det var absurt, drömlikt.

Hur många gånger har du ”tagit nya tag” med manuset till ”Grundläggande genetik”? Vad har varit din drivkraft?

MF: När jag väl satte mig och skrev boken, gjorde jag det i ett svep, mer eller mindre, under en niomånadersperiod för tre år sedan. Första halvan gick på ren vilja, och andra halvan för att det skulle varit ett sånt slöseri med tid att inte ha skrivit klart. Men det föregicks av flera års velande och vånda. Och efter att manuset blev klart småpillade jag med det då och då, efter att första utskicksrundan blivit resultatlös.

Efter att Pirat visat intresse men innan manuset hade blivit antaget gjorde jag en rejäl genomarbetning och därefter en till efter att de antagit det. Det var plågsamt, men då var det ändå med gott hopp om att det skulle bli utgivet till slut. Men det har varit en låååång process. Ärligt talat är jag väldigt trött på mina karaktärer nu. Även om jag älskar dem.

Hur förhåller du dig till disciplin, struktur, deadlines, mål, research när du skriver… allt det där som ska samsas med inspirationen, flödet och lusten?

MF: Lust att skriva har jag sällan, och inspiration och flöde kommer bara efter åtskilliga timmars äggsjuka, det är aldrig så att jag sätter mig och bara börjar skriva. Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar. Efter att man är klar med något, ett avsnitt eller en bok, det är då kicken kommer. Jag har skapat det här. Det här är skitbra.

Strukturen var synnerligen förutbestämd när jag skrev GG, men det jag håller på med nu är mycket lösare i konturerna. Och därför också mycket svårare och långsammare att skriva. Research tillbringar jag alltför mycket tid med. Det blir löjligt nästan – jag tror att det är för att känna mig lite nyttig även om jag inte lyckas plåga ur mig någon text. Man sitter en natt och googlar och upptäcker på morgonen att man skrivit summa summarum fem meningar.

Deadlines har jag inga på det sättet. Inte mål heller, utöver det långsiktiga målet att bli klar med något. För mig är den eftersträvade känslan att liksom identifiera mig med mitt skrivande – det här är något jag gör. Att sätta sig med texten varje kväll, utan att behöva förhandla med sig själv en timme först för att sedan ”skämma bort” mig själv med att ”idag slipper du”. När man inte skriver för målets skull utan för att man helt enkelt är en sån som skriver. Men det har jag hittills bara lyckats uppnå en gång i mitt liv. Under den period när jag skrev boken.

Disciplin är alltså det enda som ger resultat för mig, men att lyckas uppamma den, hur går det till? Nu såhär drygt tre år senare förstår jag inte riktigt hur jag lyckades disciplinera mig till att sätta mig 4-5 kvällar och nätter i veckan under en niomånadersperiod för att skriva min bok. Men det har med det jag beskrev ovan att göra – den tidlösa känslan, identifikationen. För att komma igång bättre med min nya hoppas jag nu på att jag ska bli så trött på mig själv och min lättja att jag ger mig själv en örfil och disciplinstraff så det blir något gjort.

Minns du första gången du presenterade dig själv som författare?

MF: Jag tror inte jag har gjort det än. Faktiskt. Jag har låtit andra göra det istället. Faktum är att Sveriges Författarförbund och Författarcentrum nog någonstans har rätt när de menar att författare blir man när man skrivit två böcker. (Man kan inte ansöka om medlemskap förrän då.) En bok har nog de flesta i sig, men att slutföra ett romanprojekt till när man nu vet precis vad det är för enormt åtagande man ger sig in på, det är något helt annat. Jag kommer vara fruktansvärt stolt över mig själv om jag klarar av det. Då ska jag nog börja kalla mig författare.

/ AC Collin © tidigare publicerad på http://www.skrivarkalendern.se