Kreagrafen

Lektör • Skrivarcoach • Psykosyntesterapeut • Författare • Konstnär

Mikael Fant har skrivit en gudinnebok

vattnetJag har en tummad bok i inspirationshyllan, ”Gudinnorna inom oss” av Jean Shinoda Bolen. Den puttrar i bakhuvudet när jag läser Mikael Fants roman ”Vattnet i mars” och när jag har läst färdigt om Jonna, Eva, Maja, Agnetha, Sónia och Inga inser jag – Mikael har skrivit en gudinnebok! Det finns några män också, men det är särskilt intressant med den här orkestern som kvinnorna skapar tillsammans. Och så är det så befriande med namn som slutar med bokstaven A, känner jag nu. Jag säger namnen högt för mig själv och det är som att sträcka ut armarna åt sidorna och falla, förvissad om att någon ska ta emot mig.

Jag kan inte riktigt släppa det där med Jean Shinoda Bolen, jungiansk analytiker och psykolog som skriver engagerande om mytologi och arketyper. I sina böcker använder hon de grekiska gudasagorna för att beskriva olika personlighetstyper som vi moderna människor kan känna igen oss i. Hon menar att vi kan lära oss mycket om oss själva och hur vi relaterar till andra genom att studera Hera, Artemis, Demeter, Zeus, Apollo och de andra gudinnorna och gudarna. Samtidigt väcker det frågor om normer. Självklart kan en man vara influerad av Afrodite som arketyp, precis som en kvinna kan ta kraft av Zeus eller Apollo. För mig skapar det här en extra dimension när jag läser Mikaels roman. Och vem vet, det där puttrandet i bakhuvudet kanske har med det kollektiva omedvetna att göra. Någon har sagt, ”ta ifrån människan sagorna och hon hittar på egna – om sig själv.” Vi har historierna i oss och det är det som skapar igenkänningen, den sköna känslan av samhörighet.

För mig är Inga i Mikaels roman en Hestia, härdens gudinna, matriarken och navet som allt kretsar kring, även när hon inte längre finns i livet – och jag tänker på min egen mamma. Ingas vuxna döttrar Eva, Agnetha och Maja är tre helt olika kvinnor, Athena, Hera, Afrodite. Det drar åt olika håll, ändå finns den där elasticiteten i banden som gör att de hänger ihop. Jag och mina syskon har gått olika vägar, formats olika, men visst finns det något gemensamt i grunden. Ett temperament?

Jonna är den som leder läsaren genom berättelserna, som kliver in och mentaliserar. Hon ser vad de andra ser, föreställer sig vad de tänker och känner och ger varje karaktär sitt eget kapitel, sin egen arena. Handlingen utspelar sig under ett år och skildras kronologiskt, inga konstruerade Short Cuts-korsningar.

Jonna är ung och vill förstå var hon kommer ifrån och kanske vart hon är på väg. Det här är hennes sätt att ta reda på det, och som jag ser det tar hon sig den rättmätiga friheten att skapa sin egen uppfattning. Hon bär på författardrömmar och att fiktionalisera sin verklighet är möjligen den största utmaningen av alla för oss som vill skriva.

”Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår. Tack.” Så avslutar Jonna sin berättelse och det är berörande på något sätt, att hon tackar mig för att jag är delaktig i att skapa den där världen tillsammans med henne. Att jag låter mig falla handlöst, i tillit. Det är ju jag som ska tacka.

Det jag är mest imponerad av är att Mikael lyckas mejsla fram en berättarröst som växlar mellan karaktärerna, att han ger den olika attityd där Jonna samtidigt är en mellanhand. Jag tror att han är bra på att lyssna. Och en jäkel på att omsätta det i bilder och visa vad som händer. Det finns flera scener och händelser som har lämnat kvar den där inbillningen av att det är något jag har sett, eller kanske upplevt, inte läst. Så ska det gestaltas.

Jag vet att Mikael har arbetat länge med den här romanen och det är en fantastisk mosaik han har skapat. Vattnet i mars” är hans andra roman och det räcker med att slå upp några sidor på måfå i debutromanen, ”Grundläggande genetik” (Piratförlaget 2008) för att upptäcka att någonting har mognat och djupnat. Samtidigt finns en röd tråd, den om ursprung och vad vi egentligen behöver bära med oss i ryggsäcken som andra före oss har stoppat ner. Vi plockar upp de där stenarna, undersöker dem och tänker: ”Ska jag verkligen behöva släpa runt på det här?” Men det är förstås min högst personliga tolkning. Det är det fina med litteratur när det fungerar som bäst, när jag som läsare kan välja mina egna stigar med boken under armen och känna att det är helt okej. Tack för det, Mikael.

: : :

P.S. Först när jag har satt punkt här inser jag att musiken som det refereras till i romanen är en gammal favorit. Det blir som en extra bonus. Vattnet i mars. Aguas De Março. Solen i maj. Svantes och Lisas version är extra fin >>

Författarporträtt på Piratförlaget >>

One comment on “Mikael Fant har skrivit en gudinnebok

  1. /M
    10 april 2013

    Bästa recensionen hittills, alla kategorier.
    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 april 2013 by in Författare, lästips, Litteratur, recension and tagged , , , , , .
%d bloggare gillar detta: